Aronjakob.se

Igår var jag tillsammans med familj och spexkompisar och såg årets juristspex. Uppsättningen heter Oppenheimer (eller: Heta bomber och kalla krig) och utspelar sig under slutet av president Eisenhowers första presidentperiod, dvs samtidigt som Oppenheimer m.fl. utvecklade vätebomber för fulla muggar. En som reagerade på detta var ju Harry Martinson som skrev sin Aniara om rymdgoldondern Aniara som evakuerar människor från den kärnvapenkrigshärjade jorden. Men tillbaka till spexet. Föreställningen byggde på 2*2 antagonister, presidenten vs. Eleanor Roosevelt och spionen Nikita vs. spionen Jiang. De tydliga konflikterna bidrog till att den röda tråden kunde hållas och spexet flöt på i bra fart. Släng in en och en halv kärlekshistoria och saken är biff (som Wodehouse skulle ha sagt).
Juristspexet har lyckats riktigt bra med rekryteringen i de senaste två uppsättningarna och har nu genomfört ett generationsskifte på skådissidan. Tyvärr har det varit svårare att hitta folk till andra positioner som dekor, smink, PR osv. Med tanke på att spexet allt som allt inte är fler än tjugo personer (tror jag det blev när vi räknade) så är det otroligt imponerande vad de har fått ihop! Sedan det första juristspexet jag såg, Orientexpressen för fyra år sedan, har allt blivit bättre. Bandet är skitbra och skådisarnas sånginsatser lämnar inte mycket att önska. Synd att det inte var mer stämsång, nu förekom det i några enstaka låtar (samt i punsch-a capellan) men det skulle kunnat vara mycket mer. Spännande med två hårdrockslåtar, det är ju inte direkt vanligt med Iron Maiden i spex såvitt jag vet.
Tyvärr så lider juristspexet fortfarande lite av fenomenet “alla vill vara med på scen” vilket bäddar för en del onödiga avbrott. Men det hela kan ändå sammanfattas som en tretimmars skrattfest. Sjukt kul, många bra one-liners, en aktiv publik och totalintrycket är bara positivt. Bravo, Juristspexet!