Aronjakob.se

Så var det då dags. Museet slog nytt besöksrekord: över tusen personer tittade in på nobeldagen. Sista halvtimmen så ställde vi ut en teve i entrén så att vi kunde följa prisutdelningen i konserthuset, som ju började klockan halv fem. När fysikpriset delades ut hade säkert fyrtio personer samlats runt teven. Klockan slog dock fem och besökarna var tvungna att lämna museet. Vi stängde raskt och började sedan förbereda oss inför kvällen. Anders och jag hade blivit visade museets bastu av Uffe tidigare på dagen och efter ett kort men intensivt bastubad var det dags att trä på sig fracken. Typiskt bra klädesplagg, bara frackskjortan och västen gör ju att man får en utmärkt hållning och kombinerat med revärer och själva rocken så blir man en riktig gentleman. I nyårspresent fick jag dessutom ett riktigt fickur av mina föräldrar, vilket kompletterar det hela på ett bra sätt.
Vi av museipersonalen som inte fick någon biljett till själva banketten ordnade en middag på museet och vi blev arton personer, tror jag. Obligatorisk fotografering i frack och balklänning följdes av taxiresa till stadshuset och där var vi! Honnörsbordet var på väg uppför trappan till gyllene salen och vi nyanlända gäster väntade snällt i foajén tills det var fritt fram för alla gästerna att resa sig. Känslan av att komma till stadshuset i fredags kväll var helt magisk – alla människor var överlyckliga och feststämningen gjorde att luften nästan vibrerade. Efter några steg uppför marmortrappan var det bara att vända sig om och blicka ut över blå hallen, fylld av glada, vackra människor på sitt livs fest. Så häftigt!
Väl uppe i gyllene salen var musiken i full gång. Samma band som förra året, Ambassadeur heter de, och de spelade otroligt bra. Ett riktigt sammansvetsat gäng trumpetare, två jätteduktiga sångare och en percussionist av guds nåde. Jag och Ida (som jobbar i Kafé Satir på museet) svängde loss på dansgolvet och lyckades dessutom kuppa oss in på dagstidningarnas nobelreportage genom att dansa upp bredvid Göran Persson och Anitra Steen som var ute på en svängom även de. Bästa bilden hade Dagens nyheter, och den hittar du här (det är min vänsterhand som syns längst till höger på bilden…)
Förutom att dansa hann jag även med att spana in alla kändisar samt posera för familjealbumet. Bästa bilden var tillsammans med Ebba Witt-Brattström (med Horace lite småsur i bakgrunden), men jag är också mycket glad över att vara på bild tillsammans med paret Wilczeks otroligt vackra och smarta dotter Mira. Med hennes tillåtelse så kanske fotot dyker upp här så småningom.
Vid ettsnåret lättade vi från gyllene salen och steg ombord en chartrad buss som förde oss till Nymble, dvs kårhuset på KTH, där nightcapen skulle äga rum. Festen var i full gång och det nästan en och en halv timme att hinna spana in alla rummen. Det var fantastiskt förberett och förutom sedvanligt discogolv så fanns det också möjlighet till folkdans, cigarrprovning, en svensk granskog (inomhus), en fors där näcken satt och spelade fiol, en vackert vintrig trädgård med massor av ditforslad snö, pepparkaksbak, storbandsjazz för pardans, lounge, kök, massor av snittar, glögg och pepparkakor, sill och nubbe, soffor och fåtöljer att vila i samt massor av partysugna människor. Framåt tretiden (tror jag) drog jag med mig museifolket ner till källarplanet där PQs jamgäng spelade tradjazz för glatta livet. Vi rev av en schysst spelning vilket ju var kul dels för känslan att spela på en fest som denna men också så att mina jobbarkompisar fick höra mig spela. Festen fortsatte sedan med dans, syrliga drinkar och skitsnack tills det alldeles för plötsligt var dags att plocka ihop sina pryttlar och lämna huset. Klockan var halv sex och jag växlade några ord med Finn Kydlands chaufför innan jag satte mig på bussen mot Fridhemsplan och vidare färd hemåt med blå linjen. Tillbaka till vardagen!

Veckan har varit helt fantastisk och jag längtar redan efter nästa år. Frank Wilczek och Betsy Devine var tillbaka på museet idag för att äta lunch, och jag hann prata lite med dem innan de gav sig iväg på nya äventyr. Kul att komma en pristagare lite närmare in på livet än bara den stereotypa bilden av Forskaren och Geniet. Samt förstås få lite förstahandsinformation om hur det vara att sitta mellan Silvia och Victoria på banketten!

/Aron