Aronjakob.se

Nu har jag läst färdigt Coetzees Disgrace (Onåd). Vad kan man då säga? Det här är väl inte en recension utan snarare några spridda betraktelser.

Språket håller sig i bakgrunden. Väldigt lättläst. Kanske är det tänkt att samspela med huvudpersonens hållning, det känns iallafall synkroniserat. Fast nu kanske Coetzee alltid skriver så här.

Inte heller är det något som skrivs övertydligt; även om Coetzee har vissa poänger som han vill driva igenom så blir det aldrig allegoriskt. Romanens form följer huvudpersonerna; principfast och utan utsvävningar. Inga tillbakablickar, bara en sorts åskådarroll där man följer professor Lurie i hans långsamma förändring.

Samspelet mellan Lurie och Lucy är briljant – frågorna är förstås eviga. Hur vara en bra förälder? Hur gå vidare i livet? Hur hantera historien? Parallellen mellan deras principiella ställningstaganden lämnas orörd att grubblas på av läsaren själv. Återigen följer boken huvudpersonen i det att den vägrar gå ett steg längre än vad som är minimum för att syftet ska förstås.

Onåd berör också frågan om avgrunden mellan könen. Manligheten målas i inte alltför vackra kulörer, oavsett om det gäller Lurie själv eller hans antagonister – den planerande Petrus, den otäcke Pollux eller Melanies kaxiga pojkvän. Samtidigt så vägrar Coetzee att låta någon karaktär förbli enbart ond eller god, bilderna målas alltid i nyanser. Boken tilltalar mig framförallt genom sin brist på skarpa linjer. Det är en sorts relativitet som förespråkas – det är upp till var och en att själv finna sin roll i livet.

En annan bok med fader-dotter-tema är Saramagos Grottan. Där försonas far och dotter över generationsgränsen och förenas i sitt motstånd mot det moderna men i Onåd väljer de två olika vägar att handskas med världen utanför. David lämnar sitt hus för att gå till botten med onåden medan Lucy väljer att stanna kvar.

Även om huvudpersonen är en man så lever han sitt liv enbart genom kvinnorna. Manlig vänskap förekommer inte, förutom Bill Shaws försök till förbrödring på kliniken. Detta slås dock bort av Lurie som vägrar tänka tanken.

Som så många andra böcker så väcker Onåd lust att läsa mer. Dels mera Coetzee, såklart, men också något biografiskt om Lord Byron. Härnäst på min läsa-lista står dock en del påbörjade böcker: Oheliga krig av John Cooley och Leifs avhandling Från sonett till drömtext. Sedan ska jag nog läsa de två stalinismböckerna som jag fått rekommenderade. Dels Simon Sebag Montefiores Stalin – Den röde tsarens hov (recension av Peter Englund). Dels Sheila Fitzpatricks Everyday Stalinism (recension från Central Europe Review).