Aronjakob.se

Efter en omläsning av Nina Burtons idébok När muser viskar Det som muser viskat blir jag fundersam. Jag anar en konflikt. Bloggen som kommunikationsform bygger ju på det direkta, aktuella tilltalet – det som sägs passerar inte genom en flerårig korrektur och kvalitetsgranskning utan går en betydligt kortare väg från författare till läsare. Detta är bloggens signum.
Burtons bok ger dock en helt annan bild vad som är värt att läsa.

Det är precis som förberedelserna inför en expedition: först måste man ha utrustning och färdsätt klara. […] författare kan lägga år på bakgrundsforskning om ett ämne. […] Och det lönar sig, visar en studie av konststudenters sätt att tackla givna kompositioner. De som började med att utforska infallsvinklar och material hittade över lag originellare lösningar än de som genast satte igång, eftersom det då blev enligt ett standardrecept. (s. 90)

Hemingway liknade utarbetningen vid att borra eller spränga sig in i berg, fastän det krävdes mer förfinade medel. Själv kunde han skriva om ett kapitel fyrtio gånger, för han ansåg att författare i början på sitt skrivande fick ut långt mer av det än någon läsare. (s. 94)

Hur kombinera detta? Kanske ska min blogg från och med nu gå i eftertankens och analysens tecken? Det kan nog vara klokt att slå sig loss från den absoluta nyhetshetsen och läsa igenom ett inlägg en extra gång innan publicering.

I måndags fortsatte Hasse och Tage-temat på Cinemateket med Picassos äventyr från 1978. Inte en lika sammanhållen film som Släpp fångarne loss, det är vår! (som jag såg förra veckan), utan mera sketchartad. Både innehålls- och formmässigt så är det en väldigt blandad kompott, med allt från fars till pantomim till samhällskommentarer, sångnummer, filmiska skämt och lågmäld dramatik. Även om det ofta är helt absurt så känns det ändå som om filmen hittar rätt och lyckas gestalta Picassos liv. Kanske inte den “riktige” Picasso men iallafall en Picasso. Ibland lyckas den dessutom med konststycket att totalt förbluffa, som när Picasso återser sin första kärlek och scenen hoppar från drama till lyteskomik och i nästa andetag tillbaka till totalt allvar och inlevelse. Det är alltid en upplevelse när en film lyckas bryta sig loss från åskådarens försök att tolka den och där lyckas Picassos äventyr. Här har vi helt klart en film som står utanför genrebestämningar. Och det är det inte många filmer som gör.