Aronjakob.se

Idag har jag börjat läsa en modern klassiker: To the lighthouse av Virginia Woolf. Woolf nämns ju ofta tillsammans med Joyce och Proust, två författare som jag hittills haft otroligt svårt för. Alla dessa tre försöker överföra verkligheten till bokform genom ett otroligt detaljerat språk. Istället för epik så blir det noveller, böcker, volymer som ändå inte tar sig längre än en dag eller kanske två i romanfigurernas liv. Just den här avsaknaden av en berättelse verkar vara det som kännetecknar dessa författare.

Men nu är det dags. Virginia Woolf är först ut och sedan ska jag läsa om Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad för att fortsätta med 5 unga och Gunnar Björling. I bokhyllan står dessutom Inlandsbanan av Erik Beckman och väntar på att bli uppmärksammad – bredvid Beckett, passande nog.

Proust får dock snällt vänta på sin tur. Innan dess har jag en del episka artonhundratalsromaner att läsa…

Annars har jag märkt att mitt läsande framskrider liksom ryckvis. Efter en ’seriös’ bok är det dags att översvämma hjärnan med något redan bekant, för att undvika ett totalt lässtopp vilket inträffar då och då. Kanske läser jag om en schysst sf-roman, eller ett rocky-album, eller håller mig till tidningar och tidskrifter ett tag. Jag antar att detta kan jämföras med en normal människas tv-tittande. Eftersom det inte blir så mycket tv för min del så kompenserar jag med motsvarande mängd kiosklitteratur.

Igår avslutade jag förresten Allt är upplyst av Jonatan Safran Foer, en riktig höjdare som jag bara valde på måfå som tack från Blodcentralen för väl förrättat värv. En skön blandning av slapstick, bygdeskrönor a la Singer och språklekar som sakta men säkert övergår i skrikande ångest och existensiella frågor av yttersta vikt. Den här boken liknar så vitt skilda ting som Mannen utan öde, Ett öga rött och något av Carl Johan Vallgren. Rekommenderas varmt.