Aronjakob.se

Häromveckan råkade konversationen här på museet glida över till Richard Feynman. En av mina kollegor var nämligen och såg hans nobelföreläsning i Stockholm 1965, och mindes än idag hur häftigt det var. En annan kollega missade föredraget i Stockholm och lyssnade därför till Feynman dagen efter i Uppsala, där han höll en helt annan föreläsning (som tydligen inte var lika intressant, sägs det…)

Vad vill jag då få fram av detta. Jo, jag har nämligen lånat hem en serie föreläsningar av Feynman, kallade Six Easy Pieces, där han brer ut orden om fysik i allmänhet och modern fysik i synnerhet. Jag läser boken och tänker, kanske är det inte så dumt att vara fysiker ändå? Jag har efter mina försök på teknis blivit lite lätt nervös inför allt vad universitetsfysik heter. Upplägget på kurserna, stämningen bland studenterna och inlärningstakten var tre saker som bidrog till att teknisk fysik inte var något för mig, men samtidigt känner jag en lust att lära mig mer om hur världen fungerar. Varför ska det hela presenteras på ett så urbota tråkigt sätt?

Det dystra svaret är väl helt enkelt ekonomin i undervisningen. Det är inte bra att sitta bland 150 andra elever i en sal för att sedan under två timmar försöka koncentrera uppmärksamheten på en äldre man som i fjärran ritar figurer på en svart tavla samtidigt som han reciterar kursboken. Men det är billigt!

Varför satt vi där allihopa? Vad var skillnaden mot att själv läsa kursboken och räkna exemplen? Personligen har jag fortfarande inte förstått vitsen men jag är kanske inte den rätte att bedöma. Många trivs ju utmärkt på KTH och tar sig igenom utbildningen med toppbetyg. “Felet”, orsaken till att en student hoppar av, måste ju hittas både hos studenten själv och hos utbildningsinstitutionen.

Feynmans bok var iallafall kul just för att den betonar nyfikenheten som grund för fysikaliska upptäckter. Den nyfikenhet som fick mig att en gång börja med fysik, men också den nyfikenhet som i alltför hög grad saknades på KTH.