Aronjakob.se

Sedan jag blev singel, och alltså inte längre hade någon att prata med på morgonens tunnelbanefärd, började jag läsa Stockholm City. Efter ett tag insåg jag dock att jag inte fick ut särskilt mycket av den fåniga tidningen. Dessutom hade jag ju redan läst DN innan jag sprang till tunnelbanan. Istället ser jag nu till att alltid ha en bok eller två i ryggsäcken. Detta har fungerat mer eller mindre bra.
Det första hindret för denna min tunnelbaneläsning var Virginia Woolfs To the Lighthouse. En bok som helt enkelt var för svår för att läsas på tunnelbanan. För att komma in i boken var jag helt enkelt tvungen att läsa om de senaste fem-sex sidorna, för att därefter läsa ytterligare några sidor innan det var dags för avstigning vid T-Centralen.
Nästa dödsstöt kom i mars, när jag blev med iPod. En rosa liten gullunge som förde med sig ett starkt behov av att lyssna på musik i tunnelbanan. Vilket visade sig vara svårt att kombinera med läsning, för en som inte är van vid dylik simultanitet.

Hur löste sig då det hela? Jo, jag läser som aldrig förr och alla mina problem löstes när jag insåg att klassisk musik och instrumentaljazz funkar utmärkt tillsammans med läsande. Inga jobbiga ord som stör och dessutom hinner jag ta till mig valda stycken ur den klassiska repertoaren. Nu nynnar jag med i Verdis Aida (inte längre bara triumfmarschen) och Sibelius 2:a symfoni. Samtidigt som jag läser; för tillfället en kul kursbok i vetenskapsfilosofi. Härnäst (eller, jag har faktiskt redan börjat på den) blir det Umberto Ecos Baudolino som jag hittade billigt på SF-Bokhandeln nån gång i våras.

Sedan i juni för jag dessutom läslista. Kanske blir det några nedslag i denna på nåt recensionsartat sätt, jag vet inte. Eller så skriver jag istället om recensioners vara och icke vara. Vi får väl se!