Aronjakob.se

Vad är så fängslande med José Saramagos litteratur? Kanske hur han i bokens inledning målar upp huvudpersonen. Saramagos karaktärer har liknande drag; en korrekturläsare, en arkivarie, en historielärare. De är ensamma män, utan partner men eventuellt med en förälder att ringa till med jämna mellanrum. Dessa ingredienser tecknar en sympatisk bild men det fina är egentligen inte vad som berättas, utan hur dessa karaktärer presenteras för läsaren.

Standardupplägget är annars följande: romanens objektiva verklighet är känd av författaren, och avslöjas för läsaren genom den inledande karaktärsbeskrivningen. Saramago vänder på steken och låter istället läsaren så att säga vara med i skapelseprocessen. Ur Historien om Lissabons belägring:

“ty han är en reserverad människa som inte lättar sitt hjärta för vem som helst eller för vänner och bekanta, som det nog inte blir nödvändigt att dra in i berättelsen. Han har inga syskon, föräldrarna dog varken tidigt eller sent, ifall han alls har några släktingar kvar är de utspridda, och kommer det några hälsningar från dem rubbar de på intet sätt hans lugna ensliga tillvaro”

Man kan kanske kalla det för ett konstruktivistiskt upplägg – romanvärlden existerar inte förrän den nämns vid namn av författaren. På så sätt får man som läsare följa med när det stora berättarmaskineriet rullas igång, istället för att som passiv betraktare ställas inför fullbordat faktum. Saramago är medveten om sitt eget berättande och låter det ta plats i historierna. Ramberättelsen är viktig, men minst lika viktig är berättandet runt omkring som, med nobelprismotiveringens ord, “med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar.”