Aronjakob.se

Det är den åttonde maj år 1999 och jag befinner mig i Botkyrka kyrka. Jag ska spela ingångsmarschen på ett bröllop och nervösare än så här har jag nog aldrig varit.
En fullsatt kyrka där alla väntar på – mig. Stycket jag ska spela, Giuseppe Verdis triumfmarsch ur Aida, inleds i detta arrangemang av en fyra takters trumpetfanfar på en enda ton, ett noterat c, sammanlagt tjugofem väl avvägda trumpetstötar innan orgeln kommer till undsättning. Ytterligare sju takters växelspel väntar dock innan jag får understöd av orgeln i resten av stycket.
Jag var svimfärdig av nervositet, drog sedan ett djupt andetag och kastade mig ut. Som jag minns det så satt hela stycket utan en enda felaktig ton, crescendona var på plats, allt gick som det skulle och ett större musikaliskt ögonblick har jag nog inte upplevt trots ett hundratal andra konserter.

Jag lämnar vidare stafettpinnen till Tommy med ämnet Pappaledigheten – hur lång och hur frivillig ska den vara?