Aronjakob.se

…gick i år till en av förra årets favoriter, nämligen Mohamed ElBaradei och IAEA (International Energy Agency). Detta var ju på tapeten i och med vapeninspektionerna i Irak och det spekulerades i om Hans Blix skulle få priset. Istället går det alltså så här i efterhand till hans chef, som ju är fortsatt aktuell genom diskussion om kontroller i Iran och Nordkorea.

För en gångs skull var det alltså en “favorit” som fick priset, något som inte kunnat sägas om de senaste årens fredspris. Det kan nog inte betraktas som ett särskilt kontroversiellt pris. Själv kan jag tycka att det är lite tråkigt med den här sortens fredspris, som inte belönar någon specifik insats eller överenskommelse utan snarare är en slags klapp i ryggen och lycka till på vägen, i stil med de till Kofi Annan och FN år 2001 och Läkare utan gränser år 1999. Då var det roligare med priset till Wangari Maathai förra året som lyfte fram en ny aspekt på fredsfrågor och dessutom för första gången belönade en afrikansk kvinna.

Fredskommittén gör dock en stabil insats när de fortsätter belöna pristagare utanför den västerländska mittfåran. Under 2000-talet har priserna gått till Sydkorea, Ghana, USA, Iran, Kenya och nu Egypten, vilket är en föredömlig spridning av prisen. Dessutom ligger man hyfsat till i könsfördelningen, med två kvinnliga och fyra manliga pristagare. Helst hade jag sett kommittén fortsätta utse kvinnliga pristagare för att “komma ikapp” lite – det vore inte fel med, säg, femton kvinnliga pristagare i obruten följd. Till den som klagat kunde man peka på åren 1947-1975 då ingen kvinna fick ta emot fredspriset.