Aronjakob.se

I söndags var jag till sist och såg Kubricks Barry Lyndon. Det är en film som stått på att se-listan ett bra tag, men som tyvärr inte går att uppbringa på Husbys videotek. Ergo: jag önskar mig i april en Kubrick-retrospektiv på Cinemateket. Min önskan gick i uppfyllelse redan i septemberprogrammet och i kalendern är nu även Full Metal Jacket och Eyes Wide Shut (som jag förvisso redan sett några gånger) inbokade. Lägligt nog är också Spartacus inköpt på dvd. Nåväl.

Filmhusets biograf Victor är en höjdare, stilrent svart och med rejält sluttande parkett vilket innebär bra sikt. Kanske inte världens bekvämaste stolar (jämfört med Röda Kvarn t ex) men helt acceptabelt. Det väger atmosfären upp med råge. Kul dessutom med en nästan fullsatt cinemateketvisning, det hör väl inte (såvitt jag vet) till rutinerna.

Vad jag hört om Barry Lyndon är tre saker. Och nog levde filmen upp till förväntningarna!

Ett: ljuset. Tydligen beställde Kubrick specialgjorda objektiv för att kunna filma inomhusscenerna i autentiskt ljus. Autentiskt = stearinljus. Överväldigande vackert. Framförallt i scenen där Barry för första gången möter lady Lyndon vid spelbordet. En sak man reagerar på är oskärpan i inomhusbilderna men det är inget som stör. Snarare framhäver det ‘mjukheten’ i ljuset, eller vad man nu ska kalla det.

Två: tempot. Alla de Kubrickfilmer jag sett är långsamma, men Barry Lyndon har ryktet om sig att vara långsammast av dem alla. Det stämmer bra det. Citat Kubrick: “Det behövs inga överraskningar i Barry Lyndon.” Lite liknar det Frank Herberts berättarstil i Dune, där man gärna får veta handlingen i förväg och läsaren/tittaren hamnar i en mycket tydlig åskådarroll. Kubrick gör likadant men förstärker det hela genom att låta en berättare agera kontrapunkt till vad som visas på bilden. När bilden är känslomässigt engagerad kommer en torr kommentar och vice versa. Förutom långsamheten leder det också till en del fniss i salongen. Kubrick är inte bara bra, han har humor också!

Tre: kostymerna. Förutom att vara en spännande film (vilket Barry Lyndon är trots frånvaron av överraskningar) och en gripande historia är det dessutom en otroligt vacker film. Kubrick: “Jag ägnade ett år åt att förbereda inspelningen av Barry Lyndon, och jag tycker att jag använde tiden väl.” Allt – kostym, mask, peruk, scenografi, stridsscener – är genomgående vackert. En del scener blir ett konstverk i sig.

Sedan är musikvalet, som i alla Kubrickfilmer, fantastiskt. Det räcker med två klassiska stycken (en Sarabande av Händel och Schuberts pianotrio i Ess) som sedan repeteras i olika sättningar och situationer för att framhäva i princip vilka känslor som helst. Häftigast var nog den första duellen, mellan Barry och kaptenen, med Sarabanden framförd på kontrabas i pizzicato. Vilken spänning!

Kontentan: dags att köpa. Tyvärr kostar Barry Lyndon 189 spänn på cdon men förr eller senare kommer det väl nån rea. Då slår jag till!