Aronjakob.se

För en gångs skull tänkte jag leva upp till devisen för min blogg, nämligen “Reflektioner och anteckningar”. Nedan följer alltså anteckningar, med reflektioner, från måndagens ABF-anordnade föredrag om Elfriede Jelinek, 2004 års Nobelpristagare i litteratur. Hav överseende med den något ostrukturerade formen…

Övervägande äldre publik såklart, och förvånansvärt många män! Kanske en tredjedel. Jelinek verkar vara ett fenomen för de äldre. Hur gammal är Knut Ahnlund? Yngst i sammanhanget (förutom jag själv och några enstaka ungdomar som jag; max ett tiotal) är nog programpunkten själv: Horace i god vigör, och skådespelerskan Ingela Olsson (som jag känner igen från någonstans). Samt insläpparen Daniel, min orkesterkompis från musikskolan som numera jobbar på ABF (samt är ordförande för Stadsteatern, inte dåligt). Nånstans 200-250 personer är på plats iallafall i en sal fylld till bristningsgränsen.

Förutom Horace Engdahl består kvällens panel av ytterligare fyra personer. Samtalsledare är Kurt Stein från ABF, en kortväxt herre med diskant röst. Ingela Lind är konstkritiker på DN och ett bekant ansikte för mig sedan konferensen om museikritik i Umeå i mars. Björn Sandmark är författare, journalist och kritiker som i augusti gav ut Vägen till Mitteleuropa som handlar om centraleuropas framtid. Läs mer om boken på Nästa: bandhagen. Slutligen var det Ingela Olsson som alltså medverkade i Prinsessdramer på Teater Galeasen förra hösten.

[Mina anteckningar visar sig genast bristfälliga. I mitt block står följande: B.S. "Äldre" (45-50).] Björn Sandmark klassade alltså en 45-50-åring som “äldre”, vilket rimmade illa med de församlade i salen. Minns dock ej i vilket sammanhang Sandmark nämnde detta. Så kan det gå!

Kvällen presenterades som en introduktion till Jelinek, men framför allt som en introduktion till att läsa Jelinek. Dessutom fick panelen många tillfällen att lyfta fram olika sidor av hennes författarskap. Vad pekade de ut som viktigt hos Jelinek?

Horace Engdahl kallar Jelinek för en “utomordentligt oklar författare”. Hon vågar vara oklar, vägrar träda fram med en tydlig berättarröst och lämnar på så sätt fältet öppet för våra mörka fantasier och fördomar att träda fram. De tidiga böckerna av Jelinek är “tuktade” och täta, något som sedan kastas över ända i Lust där hon hittar en ny teknik. Jelineks bild av sitt språk, och det här citatet kommer från Nobelföreläsningen, är en “alltför stor hund som släpar med sig författarinnan i sitt koppel”. Just mångfalden av röster i berättelserna är ju det H.E. lyft fram bland annat i prismotiveringen till Nobelpriset. Han jämför Jelinek med Thomas Bernhard: “Bernhards berättarröst är ett jag som alltid vet bäst. Som tur är vet han såpass bra att man ändå lockas med.” Jelinek är den totala motsatsen!

Ingela Lind pratar mer om Jelineks språk och nämner också olika konstnärliga referenser. För att läsa Jelinek måste man enligt I.L. sänka garden och ge sig in i författarskapet helt utan pretentioner. Jelinek är en politisk författare, i sin kritik av det österrikiska samhället inte minst, men likt mycket av den samtida konsten erbjuder hon inte några lösningar på problemen. Hon nöjer sig med att visa på de problem som finns; hittar inga utvägar.
I.L. påpekar också det fantastiska i att detta språk kommer från en kvinna; kanske är det roten till den hårda kritiken mot Jelinek. Här har vi en kvinna som verkligen sticker ut, vågar provocera och inte erbjuder några enkla svar. Det är opassande att drivas av äckel och hat!

Björn Sandmark fokuserar mer på Jelinek som politisk författare. I Glupsk låter hon alpidyllen rämna i ett jordskred som avslöjar det ruttna förflutna när resterna av ett koncentrationsläger hittas i schaktmassorna. Jörg Haider gick till och med till val på sloganen “Vill ni ha Elfriede Jelinek, eller vill ni ha konst och kultur?” Dödsmetaforerna i Glupsk och annan Jelineklitteratur syftar enligt B.S. oftast på dödstalen från andra världskriget. En av de saker Elfriede Jelinek hatar är sport, och “sportig fascism” som B.S. kallar det. Haider med anhang klättrar gärna i berg eller åker vattenskidor. Jelinek skriver: “För vissa är livet bara en fråga om bergskida eller dalskida.”

Jelineks översättare Aimée Delblanc tar också plats på scen och berättar lite om sitt arbete. För att tränga in i Jelineks språk var hon tvungen att “marinera sig i det österrikiska”. Översättningen från tyska vållade också stora problem i och med den annorlunda språkrytmen. Hon läste ofta högt för sig själv, både Jelineks original och sin egen översättning, för att försöka hitta rätt stuns i språket. A.D. liknar det hela vid att språket skulle åka slalom; vad tycker Elfriede om den liknelsen?
En intressant aspekt hos Jelinek är de mångtaliga referenserna till klassiska verk. Här gällde det att passa sig. A.D.: “Här ligger en hund begraven; vad är det för hund och hur ser den ut?” För att inte hamna fel i citaten använde hon ofta sökmotorer för att komma till rätta med citaten.
Slutligen diskuterade hon titeln på den nya översättningen. Stefan Jonsson tyckte i DN att den skulle heta Lystnad. A.D. tyckte dock att Lystnad var för snällt och i det sekulariserade Sverige var referensen till dödssynden ändå förlorad. Alltså fick det bli Glupsk som enligt A.D. passade perfekt. Tillräckligt aggressivt!

Panelen var rörande överens om att Jelinek inte bara är svår att läsa, hon är rolig också! Björn Sandmark kallade hennes litteratur för slapstickhumor. Horace Engdahl trodde först att undertiteln på Glupsk, “en underhållningsroman”, var ironisk men har numera ändrat uppfattning. Roligast i själva panelen var Horace, som levererade ett antal typiska one-liners: “Man bör inte använda fru Jelinek som äktenskapsrådgivare.” Dessutom lyckas han likna Knut Ahnlund vid tant Brun, tant Grön och tant Gredelin samt Elfriede själv vid Lilla My. Jag undrar om Horace inser hur rolig han är. Kanske trots allt; det fnittras en hel del i salen vid ett flertal tillfällen, något som nog inte undgick panelen.

Vad ska man dock börja med att läsa? Björn Sandmark säger Glupsk, utan tvekan. Kurt Stein tillägger försynt att den finns till salu till rabatterat pris; Horace fnissar till. Ingela Lind säger De utestängda.

Här tar anteckningarna slut. Jag känner mig otroligt taggad på att läsa något av Jelinek; det var alltså en lyckad kväll. Härligt, dessutom, att delta (om än som åskådare) i ett riktigt kulturellt tungviktarmöte! Jag antar att ABF har flera, liknande, seminarier, något som jag missat totalt. Såna här arrangemang känns också givna för ett framtida Nobelmuseum med något större lokaler. Det är ju inte direkt brist på intressanta litteraturpristagare att diskutera…