Aronjakob.se

Hur skriver man dramatik? Jag fick chansen att prova på detta under det gångna året, som medlem i manusgrupperna för 2005 års uppsättningar av Kårspexet och Juristspexet. Det som framförallt slog mig som svårt var att skapa en tydlig röd tråd genom berättelsen.

Tidigare har jag upplevt det som en klyscha när författare säger att de inte vet hur historien slutar medan de skriver den. Nog har man en upplagd plan, ett manus att följa när författandet börjar? Visst – men planen förändras allt eftersom skrivandet pågår. Jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger vi har hunnit skriva om spexets synopsis. Den föreställning som ges på Vasateatern i april (hint, hint) har inte mycket gemensamt vare sig med a) ursprungligt synopsis b) färdigt manus överlämnat till regi i augusti eller c) uruppsättningen i december. Det stora problemet: den röda tråden, att lämna de lösryckta sketcherna och istället förvandla det hela till en enhet, ett spex.

Den viktigaste lärdomen är att omskrivningarna behövs. Nina Burton har jag citerat tidigare här på bloggen, men hennes citat från Hemingway tål att upprepas:
“Hemingway liknade utarbetningen vid att borra eller spränga sig in i berg, fastän det krävdes mer förfinade medel. Själv kunde han skriva om ett kapitel fyrtio gånger, för han ansåg att författare i början på sitt skrivande fick ut långt mer av det än någon läsare.” (Det som muser viskat, s. 94)

Följaktligen var vårt tjugotal omskrivningar av spexmanuset bara början av processen. Anledningen att sluta skriva var inte att spexet var “klart”, utan att tiden tog slut. Självklart kan man fråga sig om en teaterföreställning någonsin blir “klar”. Manustexten är ju bara det första fundamentet på vilket det byggs vidare med regi, skådespelarinsatser och inramning av teknik, dekor, kostym, ljussättning et c. Jag tror dock att vårt manus hade känts betydligt mera “klart” om vi skrivit om det ytterligare tjugo gånger. Ändringarna minskade helt klart i omfång mot slutet av skrivprocessen, vilket ju tyder på att större och större sjok ändå kändes färdigbearbetade.

Till det kommande årets kårspex har jag in två synopsisförslag. De är inte genomskrivna mer än två, tre gånger, vilket förstås gör att de lämnar en del att önska om strukturen. Själv tycker jag förstås att de har potential (annars skulle jag inte lämnat in dem!) men det är förstås svårt att säga. Kanske kan jag tycka att en produktion i Kårspexets storlek skulle kunna jobba med flera parallella synopsis en bit in på vårkanten, för att bättre få kläm på vart det finns flest möjligheter att bygga ett bra spex. Det kräver dock en större insats från den manusgrupp som ska ro hem det hela på sin lediga tid…

Till nästa år kommer det dock gå bättre. Genom en lycklig slump kom jag över ett exemplar av Jason Rekulaks Writer’s Block, ett litet block (6*6*6 cm) späckat med några hundra skrivövningar och uppslag. Jag har länge letat efter något dylikt för att öva på historieberättandet, eftersom jag skulle vilja gå en rakare väg från idé till nedpräntad berättelse. Nyckeln till framgång är förstås att likt Hemingway skriva, skriva om och skriva om. Kanske hittar också en del av övningarnas resultat hit till bloggen, för allmän bedömning. Vi får väl se!