Aronjakob.se

Dagens uppmaning: läs Willy Kyrklunds Solange! Denna träffsäkra skrift är en konstig kombination av yttersta sorg och sprittande språkglädje. Det är inte ofta jag får tårar i ögonen av en bok*, men efter de sista sidorna av Solange var jag helt förstörd. Kyrklund hittar vardagsångesten och vrider ur dess sista droppe.

“Tröttheten har intet namn.
Jag kunde kalla den för Caesar, eller Herkules, eller Belial, eller Gud. Men Caesar blev dräpt och tröttheten dräpes icke, Herkules är komisk och tröttheten är inte komisk, Belial är färggrann och tröttheten är inte färggrann, Gud är svag och tröttheten är stark.”

Det blev bara ett inköp på senaste bokrean, Willy Kyrklunds Prosa, men vilket kap det var! Polyfem förvandlad har jag ju läst ett antal gånger tidigare och har hemma i Modernistas pocketutgåva, men det övriga är nytt. Härnäst: Mästaren Ma.

*Det finns dock en film som ofelbart får mig att gråta: Forrest Gump. Från och med mammans avsked på dödsbädden och framåt sitter jag med en klump i halsen.