Det diskuteras svensk litteraturkanon här och var. DN samlar sina artiklar här. Vad har jag då att säga om saken?
1. Det finns bra och dålig litteratur. Personligen tror jag dock inte att man kan gena förbi den dåliga litteraturen för att hitta den bra, till exempel genom en litteraturkanon, eftersom den bra litteraturen inte är universellt bra utan bra i jämförelse med den dåliga litteraturen. Följaktligen: den som läser böcker hittar nog till den goda litteraturen utan hjälp av pekpinnar.
2. Böcker är inget självändamål. Det finns andra sätt att forma goda medborgare, utan att tvinga dem att läsa Jack London. Till exempel genom eget skrivande, som tvingar barnen att formulera egna idéer i kombination med att läsa om så många andra. En litteraturkanon slår dessutom fast att Litteratur är större än måleri, film, teater och andra kulturyttringar, vilket jag inte alls tror är fallet.
3. Vi ska inte vara alltför stolta över vår svenska litteratur. Det finns ingen anledning att begränsa listor över lämplig litteratur till svenska författare (som t ex Theodor Kallifatides). Varför inte inkludera andra författarskap, t ex portugisiska författare eller amerikanska författare eller whatever. Dessutom slipper man fåniga gränsdragningsdiskussioner om finlandssvensk litteratur.
4. Tanja pekar ut något mycket viktigt: det är inte i första hand invandrare som behöver svenskundervisning. Visst har man ett underläge i ordförråd som nysvensk – dock så är det oftast svenskarna själva som är kassa på att använda sitt eget språk. Särskrivningar och anglicismer är typexempel på sådant som är lättare att undvika om man lär sig språket “utifrån” istället för att som svensk förväntas plocka upp ett korrekt språkbruk på något automagiskt sätt. Jag stötte på samma fenomen under mitt år i USA – jag hade, som 13-åring med tre års engelskundervisning i bagaget, bra mycket bättre koll på grammatiken än mina jämnåriga klasskamrater.
5. Tanja pekar dessutom ut en brist i Wikströms resonemang: “Det hade visserligen varit väldigt nyttigt ur inte[…]grationssynpunkt att läsa vad svensson på gatan egentligen läser (ni vet, svenskar är ett läsande folk…), men vad har det då med ‘August Strindberg, Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist, Vilhelm Moberg, Kerstin Ekman och Tomas Tranströmer’ att göra? Hur många svenska barn […] väljer [enkelt] sådan litteratur ur hemmets (singulara) bokhylla?” Som sagt så ska man inte överskatta de etniskt rena svenskarnas litteratursyn, som snarare än Svenska akademiens klassikerserie nog består av lika delar Marian Keyes, Dan Brown och Herman Lindqvist.
10 responses so far ↓
1 Tanjizz // Aug 6, 2006 at 20.16
Jag tänkte att jag skulle läsa vad andra har bloggat i ämnet och sökte på “kanon” på knuff.se. Resultaten blev naturligtvis inlägg om att “kräftorna var jätte kanon”. Så jag sökte på “litteraturkanin” och fick mer erlevanta resultat. Bl a http://helsinki-stockholm.blogspot.com/2006/08/det-svenskaste-som-finns.html med det fantastiska citatet “- Svensk litteratur kan ge en hel del för nysvenskar också, såsom t ex Vilhelm Mobergs trilogi som förklarar väl känslan av att komma till ett nytt land.”
Att infödda svenskar som aldrig utvandrat någonstans ska förklara känslan av att komma till ett nytt land för invandrare känns som någonting som 1) är kännetecknande för kanondebatten, bland annat, och 2) jag gärna skulle klarat mig utan.
2 Aron Ambrosiani // Aug 6, 2006 at 20.54
Apropå knuff: vänta bara, med ytterligare några inlägg knuffar nog “litteraturkanon” (eller “litteraturkanin”?) ner pride, libanon, israel, stranden eller linda rosing och tar plats bland de mest använda orden i svenska bloggar. Inte visste jag att Linda Rosing var ett ord.
Svenska akademiens klassikerserie har jag f.ö. skrivit om tidigare. Och nej, jag har inte läst en enda. Fast jag får väl erkänna att jag tummat på både Johnson och Wägner men sedan valt att inte köpa.
3 Patrick // Aug 10, 2006 at 22.55
Här e en liten stafett:
http://oinspirerad.blogspot.com/2006/08/10-bokfrgor.html
4 Aron // Aug 15, 2006 at 13.25
Jag har börjat svara…
5 Johan // Aug 22, 2006 at 18.46
“En litteraturkanon slår dessutom fast att Litteratur är större än måleri, film, teater och andra kulturyttringar, vilket jag inte alls tror är fallet.”
Det gör den ju inte. En litteraturkanon behandlar på intet sätt litteraturens förhållande till andra konstformer; den tar huvudsakligen upp interna, inte externa, relationer. Anledningen till att litteraturkanon togs upp var att förslaget som är bakgrunden till debatten gällde skolan och inom undervisningen är litteraturen betydligt mer central än filmen och måleriet. Vilken ens teoretisk nytta skulle grund- och gymnasieskolan ha av en filmkanon? Dramatiken brukar ju för övrigt räknas till litteraturen och tas upp inom den undervisningen. Jag tycker hjärtligt illa om förslaget, men tycker ändå att det utsatts för ständiga övertolkningar.
Svensk litteratur är för mig all litteratur skriven på svenska. Dit hör sådant som skrivs på språket av finlandssvenskar, men inte sådant som skrivs på finska av svenska medborgare. Et cetera.
//JJ
6 Aron // Aug 22, 2006 at 19.54
Okej då: inte själva kanonen, däremot att den diskuteras…
Det jag stör mig på (mest) i kanondiskussionen är just detta fokus på SVENSK litteratur. Just därifrån kommer de nationalistiska vibbarna. Varför ska vi i första hand läsa svensk litteratur? Betyder det dessutom att män bara ska läsa män, och kvinnor bara kvinnor? Här är folk som t ex Inti Chavez Perez inne på helt fel spår.
7 Johan // Aug 22, 2006 at 23.12
Tja, jag är ingen förespråkare av en litteraturkanon (och än mindre av nationalism, eller ens territorialstater), men erkänner gärna att jag när jag läser på svenska absolut helst läser svensk litteratur. (Resten skjuter jag i allmänhet upp i hopp om att någon dag lära mig språket och läsa på originalspråk.) Sedan handlar det ju också om att det är undervisning i svenska vi diskuterar. Språket och litteraturen. Inte av nationalstatsskäl, utan för att det är den litteratur som faktiskt skrivits på det språk vi kan bäst och därför är den litteratur vi har störst chanser att ta till oss i oförvanskad form.
//JJ
8 Aron // Aug 23, 2006 at 12.28
Jag har också tänkt i liknande banor, men insåg sedan att några av mina största läsupplevelser faktiskt är översatt litteratur. Jag tror inte att man kan dra all översatt litteratur över en kam och säga att vi bara kan ta till oss den i förvanskad form.
Om det nu handlar om undervisning i brukssvenska kan man ju skippa litteraturen helt. Men handlar det om litteratur ser jag ingen anledning att krita upp en gräns runt det svenska språkområdet. Sådana gränser är och förblir påhittade.
Det som saknas i debatten tycker jag nog framförallt är dagens svensklärares reaktioner – vad görs redan? Håller vi andra på och pratar i nattmössan när vi efterlyser undervisning som redan sker ute i skolorna?
9 Johan // Sep 2, 2006 at 11.48
Det finns många riktigt bra översättningar, sant. Men jag tycker trots allt att det finns än koppling, om än inte lika stark som ibland hävdats i debatten nu, mellan ett språk och den litteratur som skrivits på det, som motiverar en koncentration på den svenska litteraturen.
Det kom en sådan nu för ett par dagar sedan om jag inte minns fel, eh?
//JJ
10 sven // Feb 5, 2009 at 14.11
har jävliga problem att forma mina tankar kring behovet av en kanon :/
Leave a Comment