Aronjakob.se

Häromveckan fick jag låna Slow Man av K. Eftersom den är skriven av J. M. Coetzee gick den snabbt att läsa. Vad lämnade boken efter sig?

Det bestående intrycket, efter att ha läst tre böcker av Coetzee (Onåd, Elizabeth Costello och nu Slow Man), är hans karaktärsteckningar. Som läsare kastas du direkt in i huvudpersonens tankar, och har sedan mycket svårt att slita dig därifrån. Elizabeth Costello, den kanske mest minnesvärda av de tre böckerna, var otroligt häftig just eftersom den äldre medelålders kvinnliga huvudpersonen verkligen levde, verkligen fysiskt existerade. Samma fascinerande skärpa i personbeskrivningen finns även i Slow Man.

Tyvärr tar boken sedan en lite onödig vändning. Istället för att nöja sig med personen måste Coetzee kasta in lite action – en arg och vresig Elizabeth Costello gör entré. Här tappar boken i finess, eftersom författaren lämnar det han är bra på – karaktärerna – och istället ger sig ut på hal is i form av metalitteratur. Elizabeth Costello driver på handlingen, vilket gör att boken istället tappar tempo. Coetzee ska inte skriva handling!

Slow Man är dubbeltydig, kanske mer så än Coetzees tidigare böcker. I varje bok frågar man sig ständigt som läsare huruvida de tankar och idéer som dryftas verkligen är Coetzees egna. Var går gränsen mellan romanfigur och författare? Min känsla är att Coetzee försöker pressa gränsen ytterligare i Slow Man. Hans tidigare favorit Elizabeth Costello får här bära hundhuvudet och agera katalysator för de andra figurernas sång till långsamhetens lov. Hon, som i Elizabeth Costello fick vara i centrum och därmed vara komplex och svårtolkad, får här en platt karaktär som i princip bara är till för att reta den stackars huvudpersonen.

Just i Elizabeths förvandling ligger väl det som gjorde mig en aning besviken. Hade Coetzee lyckats förvalta karaktärsdjupet i Elizabeth Costello och kombinera det med de nytillkomna karaktärerna i Slow Man hade resultatet varit briljant. Nu står det och väger – jag är fortfarande övertygad om att Slow Man är litteratur i Nobelprisklassen, men jag är osäker och konfunderad över varför jag tycker det.