Jag var och såg en fantastisk film förra veckan – Babel. Regissören Alejandro González Iñárritu har tidigare gjort Älskade hundar och 21 Grams, om vilka jag har hört mycket bra sägas men tyvärr inte sett själv. Babel var dock en höjdare.
Historien är tredelad. Två av historierna hänger ihop: ett amerikanskt par råkar ut för en olycka i de marockanska bergen. Parets mexikanska hemhjälp tar med sig deras barn på bröllop i Mexiko. Det tredje spåret – en japansk dövstum tonårstjej saknar sin döda mor – är dock betydligt lösare sammankopplad med helheten. Även om jag rycktes med av historien och i princip bet på naglarna hela filmen, är det nog inte storyn som är det bästa med den här filmen. Iñárritu är nämligen en höjdare på att utforska filmmediets möjligheter när det gäller tvära klipp – både i bild och i ljud.
En scen som jag först irriterade mig på (den tillförde inget till handlingen) men som sedan vann över mig med sin stilistiska briljans är en dansscen med den japanska flickan. Det börjar som vilken dansgolvsscen som helst – tänk flumdumscenen i Matrix Reloaded – men sedan börjar det hända grejer. Tempot stegras i musiken. Kameran går över från passivt betraktande till voyeurläge och filmar på minimalt avstånd från karaktärerna. Ljudet börjar växla i korta klipp mellan tjejens dövhet (bara vibrationer i det lägsta registret släpps igenom) till den yttre verklighetens discomusik. Stroboskopet slås på. Och till sist släpper regisörren in handlingen igen, när tjejens bästa kompis börjar hångla med hennes dejt för kvällen. Magiskt! Briljant!
Annars är mitt främsta ljudminne från filmen det odämpade jaktgevär som spelar huvudrollen. När vapnet avfyras – jäklar, vilket ljud! Det är sällan eldvapen får framstå så tydligt som dödsbringande redskap för att sprida ondska i världen – kanske är detta en film att tvångsvisa för den amerikanska vapenlobbyn?
Det finns alltså många anledningar att se Babel innan den går ner från biograferna. Dels för att det är en spännande film. Men också för att de tvära kasten i ljud och bild nog verkar djupare i det stora formatet, jämfört med en hemmakväll i soffan. Sen vore det ju heller inte helt fel om Astoria slapp gå i konkurs…
7 responses so far ↓
1 Hjalle // Nov 18, 2006 at 17.17
Jag hörde senast idag att Babel var värdelös, men av någon anledning litar jag mer på dig i det här fallet. Jag vet inte om jag ska nyttja min biobiljett på Babel, Borat eller Casino Royal…
2 Aron // Nov 18, 2006 at 17.53
Jo, jag tror nog att du gillar den. Själv ska jag iofs försöka se även de andra två…
3 Agnes // Nov 18, 2006 at 23.33
Jag vill se Babel… Gar den fortfarande pa jullovet nar jag kommer hem sa ska jag slapa med mig lite folk och se den :) Biobiljetter har jag ju…
Men jag jobbar fortfarande pa att se Bary Lyndon. Tror att det mojligtvis kommer lyckas imorgon, da borde jag ha tid ^^
4 Johan // Nov 19, 2006 at 6.50
Älskade hundar är också riktigt bra. Se den.
//JJ
5 Aron // Nov 19, 2006 at 13.20
Helt klart!
6 Hjalle // Feb 16, 2007 at 11.14
Nu har jag till slut sett Babel, och jag är benägen att hålla med dig. Den var bra. Och den japanska historien var nog den som gav mig mest, trots att den inte behövdes. Den behövdes nog känslomässigt kanske…
7 Aron // Feb 16, 2007 at 12.51
Ja, så kanske man kan se det. Kanske var den japanska delen till för att visa att det inte blir bättre/man mår inte bättre av att leva ett gott liv med pengar och allt, utan att det ändå lätt går åt skogen.
Leave a Comment