Aronjakob.se

Igår klockan halv fem var det då dags för årets Nobelpristagare att ta emot sina priser under den traditionsenliga ceremonin i Konserthuset. Mina kolleger och jag hade platser på första radens femte bänk på den högra sidan av salen. På bänken framför satt det journalister och plitade anteckningar i sina block – med hjälp av bildbyline konstaterade jag i efterhand att en av dem var DN:s Annika Nilsson.

Ceremonin bjöd på några höjdpunkter. Den i Sverige sällan omskrivne Andreas Brantelid spelade tredje satsen ur Haydns cellokonsert och visade upp sin tekniska briljans – riktigt läckert! Musikvalet var överlag bra, förutom Haydn bjöds det på Fauré och framförallt Sjostakovitjs Kuskarnas dans.

Pristagarpresentationerna var bättre än förra året. Det var gott om småroliga liknelser, och presentationen av ekonomipristagaren Phelps var mer nyanserad än mycket annat jag läst om honom. De som räknar Phelps som klassisk NAIRU-nyliberal hugger lite för snabbt – han har mer att säga än så.

Lite pinsam orientalism kröp dock fram när det var dags för litteraturpriset. Inte från arrangörernas sida – nej, från gästernas. Horace Engdahl stod för årets presentation (väl genomförd, men inte lika vass som den inför Nobelföreläsningen), och övergick som traditionen bjuder från svenska till pristagarens modersmål när det var dags för medaljöverräckning. Från publiken hörs fniss och småskratt. De applåderar Horace för att han övat in några fraser på turkiska. Dystert och exotiserande – någonting säger mig att det inte blir lätt för Turkiet att komma med i EU.

Pamuk själv tog dock det hela med en klackspark, och såg mycket nöjd ut då han tog emot priset. Han fick också de längsta applåderna för kvällen.

Från Konserthuset fortsatte vi sedan till Stadshuset för att delta i Nobelbanketten. Det är dock en helt annan historia (att berätta imorgon…)