Aronjakob.se

Läste Allt är vind i lördags. Just Le Clézio (detta var min första erfarenhet av honom) tror jag lämpar sig väl för sträckläsning – jag påbörjade boken på nån tunnelbanefärd, men insåg raskt att det var en dålig idé. Det är inte överdrivet svårläst, däremot bygger boken på några parallellhistorier där just upprepningarna känns som en både stilistisk och berättarteknisk poäng. Vilket blir så mycket mera tydligt när det hela läses i ett svep.

Så vad kan Allt är vind jämföras med? Den första bok jag kommer att tänka på är en som jag läste i somras, också av en Nobelpristagare: Half A Life av V.S. Naipaul. Båda böckerna är uppväxtskildringar, från ungefär samma tidsperiod i efterdyningarna av andra världskriget, med huvudpersoner som befinner sig i (olika grad och aspekter av) den koloniala periferin. Naipauls berättarjag är från Indien, Le Clézios från Frankrike, vilket innebär att de belyser olika aspekter av kolonialismen. Naipauls Willie Chandron är ett klockrent kolonialt subjekt (och just subjektiviteten är viktig i sammanhanget), medan Le Clézios Jean åtminstone inledningsvis är mer svårfångad – han själv växer upp i Nice som etnisk fransman, men under bokens gång framkommer det att han snarare identifierar sig med sina franska/bretonska förfäder som utvandrade till Mauritius.

Skillnaden mellan Naipaul och Le Clézio är alltså att de skildrar kolonialismen från varsitt håll – den koloniserade och den koloniserande. Båda uppehåller sig dock vid kolonialismens skuggsidor, och lyfter fram periferin och polyfonin i den koloniala erfarenheten.

Jag tycker dock (med en STOR reservation för att just dessa två böcker är de enda jag har läst av författarna – kanske skulle rollerna vara omvända om jag läst två andra) att Le Clézio når ett steg längre. Han slår nämligen obönhörligen fast vad kolonialismen i slutändan handlar om: fysiskt våld. Kriget eller snarare krigen är ständigt närvarande i bokens tre berättelser. Kriget, det fysiska våldet, är viktigt eftersom det (tydligare än Naipauls mer renodlat kulturella diskurs) ringar in den koloniserandes och den koloniserades gemensamma erfarenhet: att ständigt oroa sig för inskrivning, att förlora vänner och släktingar i meningslöst våld.

För att summera: Naipaul skildrar de svårövervinnliga skillnaderna mellan kolonialismens aktörer, medan Le Clézio visar på likheterna. Vilket är originellt och storartat.