Läser just nu manlig kanon, nämligen Buddenbrooks (som tidigare nämnts). Och det är klart att jag har en hel drös av manliga favoritförfattare, långt fler än kvinnliga dito – inte så konstigt med tanke på skevheten i vilka som hade/har möjlighet att ägna sig åt sitt författarskap. Det innebär dock inte att jag ska fortsätta cementera idén om den Manlige Författaren. Inte du heller.

Debattartikeln som dissade henne totalt

En reflektion från Vetenskapsnytt

En reflektion från Rebella

Det har ju hänt en hel del i den feministiska rörelsen på de här (nästan) tio åren – genus tas nu upp på varenda universitetskurs, Gudrun har lämnat den sjunkande vänsterpartiskutan, ett feministiskt initiativ har kommit och gått, och på sidan av dessa mer praktiska förändringar så har den feministiska teorin utvecklats med queerteori som kanske främsta resultat.

Den här teoretiska utvecklingen har dock gått mig förbi. Vad kan ni, kära läsekrets, rekommendera för lättfattliga verk (i stil med Nina Björks Under det rosa täcket eller Fanny Ambjörnssons Uppror pågår) som tar upp det som hänt sedan nittiotalet? Jag skulle vilja komma ikapp. Jag skulle vilja börja diskutera feministiska frågor igen. Jag kanske till och med kan få en aha-upplevelse liknande den jag hade hösten 1998?

*Länge? Märk väl att jag endast är tjugofyra år ung…

Om vetenskaplighet hos Vetenskapsnytt
Om bildning hos Under pausträdet
Om feministisk praktik hos Rebella

Och visst, boken håller, både innehållsmässigt och stilistiskt. Mendel-Enk skriver in sig i den radikalfeministiska huvudfåran och gör det på ett övertygande sätt.

Det starkaste intryck Mendel-Enk lämnar är bilden av den frånvarande fadern. Hur han och hans kompisar inte har någon relation till sina pappor, inte känner dem. Det är riktigt smärtsamt att läsa.

Vad kan man då ge för slutintryck? Trots allt väljer jag nog fotbollskrönikören Stephan Mendel-Enk framför radikalfeministen. Boken tänder till i de mer personligt hållna delarna, och tappar drivet när det blir dags för allmänt hållen feministisk analys. Helt klart värt att läsa, dock, eftersom den till sina andra kvalitéer dessutom kan räkna att den är lättläst i jämförelse med det mesta av annan feministisk litteratur.

“Varför granskas Fi hårdare än till exempel Junilistan? Det beror troligen på att det även i journalistkåren finns en hel del av attitydproblem när det gäller feministiska frågor.”

Stryk ‘troligen’ så är du mitt i prick.

Jag tror att slagordet “halva makten, hela lönen” fortfarande räcker väldigt långt för att ena kvinnorörelsen. Vad säger ni andra? Kvinnliga läsare till exempel?

Efter moget övervägande tänkte jag försöka formulera ett svar. En tanke med min blogg har visserligen varit att avstå från att skriva om bloggandet som fenomen, men här har vi en intressant fråga som kräver sitt svar.

Det är svårt att vara man och feminist. Det enda som är svårare är nog att vara kvinna och feminist. Dagligen hamnar jag i situationer eller diskussioner där jag vill ta ställning i kvinnopolitiska frågor. Ofta låter jag bli att ge mig in i diskussionen. Varför?

Som man är jag uppfostrad till att ta för mig och att föra fram mina åsikter. Jag har alltså ett rejält försprång gentemot kvinnor eftersom det ligger i mansrollen att få ta plats i samtal och möten. Oftast är detta inget problem för mig men när man ger sig in i feministiska frågeställningar uppstår en paradox. Som feminist vill jag att kvinnor ska få mer uppmärksamhet, respekt, plats och möjlighet att lägga fram sina åsikter. Som man går jag in och saboterar detta så fort jag yttrar mig (även om jag säger nåt fint om kvinnors rättigheter). Följaktligen håller jag tyst.

Uppenbarligen så kan jag dock motivera mina blogginlägg; annars skulle du inte läsa denna text. Bloggen/hemsidan som kommunikationsform (där kom det!) har nämligen en väldigt praktisk fördel – det är frivilligt att läsa. Till skillnad från dagstidningen så levereras inte bloggosfären färdigförpackad i brevinkastet varje morgon. Istället är man tvungen att själv besöka de sidor man vill läsa (RSS eller inte). Detta är min brasklapp – jag påtvingar inte någon mina åsikter.

På min egen blogg är det följaktligen fritt fram att ta hur mycket plats som helst. Jag tror heller inte att en eventuell manlig dominans i bloggstatistiken behöver vara lika farlig som motsvarande dominans inom de pappersbundna medierna. Vad som är relevant här är nog vad som läses, inte vad som skrivs. Här kan jag ju bara tala för mig själv och inte för den vite mannen men av de bloggar jag faktiskt läser så är balansen god mellan könen.

Läs gärna resten av Agnes inlägg. Och svara på frågorna!

Tyvärr så tror jag inte att ett nytt parti är vägen att gå för Sveriges feminister. Detta av tre anledningar.

1) De feministiska frågorna företräds redan av vänsterpartiet. Gudrun Schyman hycklar när hon säger att “de etablerade politiska partierna inte förmår utmana könsmaktsordningen på allvar.” Hon har själv varit med om att omvandla vänsterpartiet till ett feministiskt parti!

2) Däremot har F! rätt när i följande analys: “Trots de rättigheter som kvinnor genom envist arbete och hård kamp lyckats uppnå, så förmår dagens politiska system inte förverkliga ett jämställt samhälle.” Detta beror dock snarare på bristerna i den utomparlamentariska kampen. Det gäller för oss feminister att engagera oss och organisera oss även i vardagen och inte bara på valdagen en gång vart fjärde år.

3) Slutligen (och detta hör väl egentligen ihop med punkt 1) så är tyvärr F!s plattform fortfarande vag när det gäller frågor om den offentliga sektorn, om föräldraförsäkrningar och andra praktiska kvinnofrågor. Det är väl tänkt som ett sätt att distansera sig från vänsterpartiet (som ju under Schymans ledning tagit ställning i dessa frågor) men jag har svårt att tro att F! till sist kommer att komma till andra slutledningar än vänsterpartiet.

Något positivt, till sist; varje borgerlig röst som istället hamnar på F! är en seger. Intresset för feministisk diskussion har fått sig en skjuts. Framgångsrika kvinnor har fått mer plats i dagsmedierna. Förhoppningsvis kan feministerna sätta dagordningen på ett annat sätt än idag.