Apropå Snuten i Hollywood och Ace Ventura så slås jag av två fenomen när jag ser om filmerna – dels de ruttna könsrollerna (dels frånvaron av kvinnor annat än som sex- och omvårdnadsobjekt, dels den flagranta homofobin), dels hur “rasfrågan” dominerar amerikansk samhällsdebatt. Det var något av en chock att som trettonåring hamna i USA och ständigt höra om “race”, ett begrepp som ju knappt existerar i Sverige. Visst diskuteras etnicitet, religion osv, men själva spelplanen skiljer sig rejält från situationen i USA. Vilket avspeglar sig i Snuten i Hollywood, en film där Sylvester Stallone var påtänkt för huvudrollen men som gör sig fantastiskt bra med Axel Foley som den svarta katten bland hermelinerna. Det kombinerade klass- och rasperspektivet passar hand i handske med mellanvästerns skepsis inför Kalifornien.

Kalifornien dissas rejält i Garrison Keillors böcker och radioprogram – en Minnesotabo är naturligt skeptisk till en plats där t-shirt och shorts går att bära året runt. Här lyser rasfrågan med sin frånvaro, istället betonas den religiösa splittringen där den lutherska pliktmoralen har Lake Wobegon i ett grepp så fast att enda utvägen blir att fly fältet, vilket i sin tur leder till att alla de som inte passar in till slut hamnar i Kalifornien. Typ.

Mer svårbedömd var bröderna Coens nya No Country For Old Men. Berättelsen fick här stå tillbaka för det visuella och känslomässiga helhetsintrycket, vilket jag nog trots allt tror var fel val. Tyvärr går det inte riktigt att utveckla resonemanget utan spoilers, men jag förklarar gärna om någon är intresserad…

• Slutet. Inga spoilers här inte, men slutet fungerade.

• Mark Wahlberg. Har bara sett honom i den bleka remaken av Apornas planet, men här var han lysande. Härnäst ska jag kolla in Three Kings som jag hört en del bra om.

• Manuset. Välskrivet ända ner på repliknivå – filmen flöt på från början till slut utan att staka sig en enda gång. Dels var det kul med ränkspelet mellan de olika nivåerna i det amerikanska polisväsendet (stad/stat/federal), dels gillade jag konceptet med (för en gångs skull) välutbildade poliser.

Jag kanske måste erkänna att jag pinsamt nog inte sett någon annan film av Scorcese – därför är det lite svårt att sätta in den i ett sammanhang eller någon slags rangordning. Men bra var den, och helt klart värd sina Oscars om (när?) den får dem!

Historien är tredelad. Två av historierna hänger ihop: ett amerikanskt par råkar ut för en olycka i de marockanska bergen. Parets mexikanska hemhjälp tar med sig deras barn på bröllop i Mexiko. Det tredje spåret – en japansk dövstum tonårstjej saknar sin döda mor – är dock betydligt lösare sammankopplad med helheten. Även om jag rycktes med av historien och i princip bet på naglarna hela filmen, är det nog inte storyn som är det bästa med den här filmen. Iñárritu är nämligen en höjdare på att utforska filmmediets möjligheter när det gäller tvära klipp – både i bild och i ljud.

En scen som jag först irriterade mig på (den tillförde inget till handlingen) men som sedan vann över mig med sin stilistiska briljans är en dansscen med den japanska flickan. Det börjar som vilken dansgolvsscen som helst – tänk flumdumscenen i Matrix Reloaded – men sedan börjar det hända grejer. Tempot stegras i musiken. Kameran går över från passivt betraktande till voyeurläge och filmar på minimalt avstånd från karaktärerna. Ljudet börjar växla i korta klipp mellan tjejens dövhet (bara vibrationer i det lägsta registret släpps igenom) till den yttre verklighetens discomusik. Stroboskopet slås på. Och till sist släpper regisörren in handlingen igen, när tjejens bästa kompis börjar hångla med hennes dejt för kvällen. Magiskt! Briljant!

Annars är mitt främsta ljudminne från filmen det odämpade jaktgevär som spelar huvudrollen. När vapnet avfyras – jäklar, vilket ljud! Det är sällan eldvapen får framstå så tydligt som dödsbringande redskap för att sprida ondska i världen – kanske är detta en film att tvångsvisa för den amerikanska vapenlobbyn?

Det finns alltså många anledningar att se Babel innan den går ner från biograferna. Dels för att det är en spännande film. Men också för att de tvära kasten i ljud och bild nog verkar djupare i det stora formatet, jämfört med en hemmakväll i soffan. Sen vore det ju heller inte helt fel om Astoria slapp gå i konkurs…

Valu och prognoser presenterades melodifestivalaktigt med ett parti i taget. Inte nog med det, det hela varvades också med totalt meningslösa intervjuer från partiernas respektive valvakor.

Programledarna och grafikredaktörerna hade noll koll på statistik. Äpplen jämfördes med päron – valu-resultat jämfördes t ex med 2002 års valresultat, inte med valundersökningen från det året.

Samma sak med prognosen. Till råga på allt förstod uppenbarligen inte programledarna, eller panelen för den delen, att prognosen räknade in faktorer som ordningen i vilken distrikt rapporteras. Bra påläst!

Dessutom presenterades de olika falangerna på ett tendentiöst sätt. De tre vänsterpartierna nämndes konsekvent som “vänsterblocket”. De fyra högerpartierna kallades dock först och främst “alliansen”, men också “den borgerliga alliansen”. Rimligtvis borde väl det hela benämnas vänster- respektive högerblocket? “Alliansen” är ju mer ett varumärke än en beskrivning av partiernas politik.

Sedan dök dessutom Ayesha och Zanyar Adami upp. Mer innehållslösa påståenden om hur min generation tänker och röstar har jag inte hört – det var helt enkelt pinsamt att ge dem sändningstid. Det finns ju mer pålästa och vältaliga unga opinionsbildare – t ex Birgitta Ohlsson. Bra att hon fick vara med! Nalin Pekgur var blekare än vanligt och vägrade gå till attack mot Göran Persson, vilket hon såklart skulle gjort. Hon var väl rädd för att förlora jobbet.

Ett litet plus i kanten (och det var nog det enda) var att partiernas logotyper fick stanna hemma. Istället fick de sina initialer på enfärgade bakgrunder.

Nej, ett stort blä till den här valvakan. Och teven får nog stå avstängd ett bra tag innan jag ger den en ny chans.

Självklart visar det sig (efter en titt på IMDB) att Harold dessutom spelar i Wes Andersons Life Aquatic. Den filmen har faktiskt alla skådisar man behöver.

På begäran: Arons favoritfilm. Efter många om och men har jag insett att American Beauty tar hem spelet – en välkomponerad mix av komplexa karaktärer, ett tillräckligt avgränsat manus, stämningsskapande filmmusik och inte minst det utsökta fotot av Conrad L. Hall. Tål att ses om, och om, och om.

Läst på sistone: Fotbollskriget av Ryszard Kapuscinski. Pricksäkra små reportage från 60-talets Afrika, väldigt spännande för en sån som jag som hamnade fyrtio år och en kontinent bort. Samt en bok om, och en av, Isaac Bashevis Singer (Nobelpriset i litteratur 1978). Inte lika träffsäkert som hans noveller, men ändå läsvärt. Ibland blir det lite ryckigt och jag föreställer mig att det är följetongformen som skiner igenom, tydligare än i novellerna.

Jag är ingen teaterrecensent – läs istället Ingegärd Waaranperäs DN-recension som är utsökt i sin precision – men några ord får jag nog unna mig inför en pjäs som denna. Jag har ju sett en Jelinekpjäs tidigare (läs mer om Rastplatz) och visste väl vad som väntade, i stora drag. I Alperna var dock, till skillnad från Rastplatz, en fullängdare, och det märktes. Fokus låg inte så mycket på sexualiteten, som bara tilläts blomma upp lite kort under några minuter mitt i pjäsen, utan på en annan av Jelineks käpphästar: sporten. Mer specifikt: sporten i kombination med alpnaturen. Alpinismen som folkrörelse var tydligen antisemitisk i Österrike redan på tjugotalet, och autentiska citat från denna tid är insmugna i replikerna. Det hela ställs på sin spets när den rumänsk-judiske författaren Paul Celan konfronteras av de unga snowboardåkande huvudrollerna, som ställer sitt fartglada spänningssökande mot hans upplevelser under Förintelsen.

I Alperna kastar sig i Melanie Mederlinds regi mellan olika nivåer av berättande: från Jelineks texter till ett inklippt “Katastrofernas museum” (idé från Paul Virilio) till briljant dockteater direkt från Akademiens sammanträdesrum med samtliga karaktärer iklädda Jelinekperuk.

Om du har möjlighet – se den här pjäsen. Inte minst för skådespelarprestationerna. Jelineks omöjliga repliker flöt som rinnande vatten och den fysiska energin och utstrålningen slog iallafall knock på mig. Håll dessutom tummarna för att fler teatrar ska våga sätta upp Jelinek, hennes svåra rykte till trots!

Intressant i sammanhanget kan vara mitt referat från ett ABF-seminarium om Elfriede Jelinek som jag besökte i oktober förra året. Håll till godo!

Tidigare har jag upplevt det som en klyscha när författare säger att de inte vet hur historien slutar medan de skriver den. Nog har man en upplagd plan, ett manus att följa när författandet börjar? Visst – men planen förändras allt eftersom skrivandet pågår. Jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger vi har hunnit skriva om spexets synopsis. Den föreställning som ges på Vasateatern i april (hint, hint) har inte mycket gemensamt vare sig med a) ursprungligt synopsis b) färdigt manus överlämnat till regi i augusti eller c) uruppsättningen i december. Det stora problemet: den röda tråden, att lämna de lösryckta sketcherna och istället förvandla det hela till en enhet, ett spex.

Den viktigaste lärdomen är att omskrivningarna behövs. Nina Burton har jag citerat tidigare här på bloggen, men hennes citat från Hemingway tål att upprepas:
“Hemingway liknade utarbetningen vid att borra eller spränga sig in i berg, fastän det krävdes mer förfinade medel. Själv kunde han skriva om ett kapitel fyrtio gånger, för han ansåg att författare i början på sitt skrivande fick ut långt mer av det än någon läsare.” (Det som muser viskat, s. 94)

Följaktligen var vårt tjugotal omskrivningar av spexmanuset bara början av processen. Anledningen att sluta skriva var inte att spexet var “klart”, utan att tiden tog slut. Självklart kan man fråga sig om en teaterföreställning någonsin blir “klar”. Manustexten är ju bara det första fundamentet på vilket det byggs vidare med regi, skådespelarinsatser och inramning av teknik, dekor, kostym, ljussättning et c. Jag tror dock att vårt manus hade känts betydligt mera “klart” om vi skrivit om det ytterligare tjugo gånger. Ändringarna minskade helt klart i omfång mot slutet av skrivprocessen, vilket ju tyder på att större och större sjok ändå kändes färdigbearbetade.

Till det kommande årets kårspex har jag in två synopsisförslag. De är inte genomskrivna mer än två, tre gånger, vilket förstås gör att de lämnar en del att önska om strukturen. Själv tycker jag förstås att de har potential (annars skulle jag inte lämnat in dem!) men det är förstås svårt att säga. Kanske kan jag tycka att en produktion i Kårspexets storlek skulle kunna jobba med flera parallella synopsis en bit in på vårkanten, för att bättre få kläm på vart det finns flest möjligheter att bygga ett bra spex. Det kräver dock en större insats från den manusgrupp som ska ro hem det hela på sin lediga tid…

Till nästa år kommer det dock gå bättre. Genom en lycklig slump kom jag över ett exemplar av Jason Rekulaks Writer’s Block, ett litet block (6*6*6 cm) späckat med några hundra skrivövningar och uppslag. Jag har länge letat efter något dylikt för att öva på historieberättandet, eftersom jag skulle vilja gå en rakare väg från idé till nedpräntad berättelse. Nyckeln till framgång är förstås att likt Hemingway skriva, skriva om och skriva om. Kanske hittar också en del av övningarnas resultat hit till bloggen, för allmän bedömning. Vi får väl se!