Så vad kan Allt är vind jämföras med? Den första bok jag kommer att tänka på är en som jag läste i somras, också av en Nobelpristagare: Half A Life av V.S. Naipaul. Båda böckerna är uppväxtskildringar, från ungefär samma tidsperiod i efterdyningarna av andra världskriget, med huvudpersoner som befinner sig i (olika grad och aspekter av) den koloniala periferin. Naipauls berättarjag är från Indien, Le Clézios från Frankrike, vilket innebär att de belyser olika aspekter av kolonialismen. Naipauls Willie Chandron är ett klockrent kolonialt subjekt (och just subjektiviteten är viktig i sammanhanget), medan Le Clézios Jean åtminstone inledningsvis är mer svårfångad – han själv växer upp i Nice som etnisk fransman, men under bokens gång framkommer det att han snarare identifierar sig med sina franska/bretonska förfäder som utvandrade till Mauritius.

Skillnaden mellan Naipaul och Le Clézio är alltså att de skildrar kolonialismen från varsitt håll – den koloniserade och den koloniserande. Båda uppehåller sig dock vid kolonialismens skuggsidor, och lyfter fram periferin och polyfonin i den koloniala erfarenheten.

Jag tycker dock (med en STOR reservation för att just dessa två böcker är de enda jag har läst av författarna – kanske skulle rollerna vara omvända om jag läst två andra) att Le Clézio når ett steg längre. Han slår nämligen obönhörligen fast vad kolonialismen i slutändan handlar om: fysiskt våld. Kriget eller snarare krigen är ständigt närvarande i bokens tre berättelser. Kriget, det fysiska våldet, är viktigt eftersom det (tydligare än Naipauls mer renodlat kulturella diskurs) ringar in den koloniserandes och den koloniserades gemensamma erfarenhet: att ständigt oroa sig för inskrivning, att förlora vänner och släktingar i meningslöst våld.

För att summera: Naipaul skildrar de svårövervinnliga skillnaderna mellan kolonialismens aktörer, medan Le Clézio visar på likheterna. Vilket är originellt och storartat.

Jag plockar fram läsloggen för år 2008:

Det börjar dåligt. Först i maj har jag tagit mig igenom Doris Lessings Gräset sjunger. Av henne har jag tidigare läst En överlevandes minnen.

I juni läser jag John Galsworthys A Man of Property, första delen i Forsytesagan. En släktkrönika i stil med Buddenbrooks – allt går åt skogen. Mest imponerande är nog hur Galsworthy lyckas få Old Jolyons gubbsjuka att framstå som något vackert. Just de partierna är bland de bästa. Mer Galsworthy får det bli framöver.

Efter ett halvår ligger jag alltså långt efter schemat, med en ny och en tidigare läst pristagare. Under hösten blev det en liten uppryckning. I augusti hann jag med två nya bekantskaper i Nobellistan, nämligen V.S. Naipaul (Half A Life) och Pearl Buck (The Good Earth). Naipauls bok – ja, vad kan man säga – kanske kan beskrivas som roande och oroande på samma gång. Ett utforskande inte av livets mening, utan av dess meningslöshet. The Good Earth var mer rakt på sak – ett släktepos (inte helt olik Buddenbrooks den heller) med luthersk pliktmoral, strävsamma bönder, uppoffrande kvinnor etc.

I september läste jag en av Bjørnsons bonderomaner, Synnøve Solbakken. En fin liten historia om en bondson med kort stubin som, tja, genomgår karaktärsutveckling och får flickan på slutet. Inget speciellt såvitt jag kan bedöma…

Därefter flyttades mitt läsfokus mot kurslitteraturen, men jag hann med ytterligare två pristagare i november, båda ryska författare. Jag läste en novell av Ivan Bunin, Mitias kärlek, om en svårmodig ung man med kärleksbekymmer, och Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitj liv. I samma korthuggna stil som Imre Kertész.

Sammanlagt blev det alltså 5 nya Nobelpristagare (Galsworthy, Naipaul, Buck, Bjørnson och Solzjenitsyn) och 2 extraböcker (Lessing och Bunin). 7 av en målsättning på 12 känns sådär, men lite bättre blir det förstås om jag bara fokuserar på nya pristagare: 5 av 6.

Även i år är målsättningen 6 + 6. Jag vill läsa mer Galsworthy, mer Selma Lagerlöf, José Saramagos nya och förstås något eller några av Le Clézio. Dessutom köpte jag på mig tre William Faulknerböcker i somras som pockat på uppmärksamhet. Ur min lista på olästa pristagare är det nog för tillfället John Steinbeck och Bertrand Russell som lockar.

Apropå Snuten i Hollywood och Ace Ventura så slås jag av två fenomen när jag ser om filmerna – dels de ruttna könsrollerna (dels frånvaron av kvinnor annat än som sex- och omvårdnadsobjekt, dels den flagranta homofobin), dels hur “rasfrågan” dominerar amerikansk samhällsdebatt. Det var något av en chock att som trettonåring hamna i USA och ständigt höra om “race”, ett begrepp som ju knappt existerar i Sverige. Visst diskuteras etnicitet, religion osv, men själva spelplanen skiljer sig rejält från situationen i USA. Vilket avspeglar sig i Snuten i Hollywood, en film där Sylvester Stallone var påtänkt för huvudrollen men som gör sig fantastiskt bra med Axel Foley som den svarta katten bland hermelinerna. Det kombinerade klass- och rasperspektivet passar hand i handske med mellanvästerns skepsis inför Kalifornien.

Kalifornien dissas rejält i Garrison Keillors böcker och radioprogram – en Minnesotabo är naturligt skeptisk till en plats där t-shirt och shorts går att bära året runt. Här lyser rasfrågan med sin frånvaro, istället betonas den religiösa splittringen där den lutherska pliktmoralen har Lake Wobegon i ett grepp så fast att enda utvägen blir att fly fältet, vilket i sin tur leder till att alla de som inte passar in till slut hamnar i Kalifornien. Typ.

Självklart ska jag läsa Lessing, och börjar väl med The Grass is Singing eftersom Horace rekommenderar den…

Några av dem:

• Pompeji av Maja Lundgren. Vansinnigt rolig.
• Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund. En uppvisning i ordkonst.
• Dune av Frank Herbert. Min favorit i sf-genren, för världsbygget och det diplomatiska spelet.

Vilka böcker läser du om? 

• Get my driving license. This will take some time.
• Read Harry Potter and the Half-Blood Prince. I’m waaay behind.
• Finish Orientalism by Edward Said (before Harry, I think).
• In a book at home, check what the drink of July might be. The drink of the month of June was: Margharita.
• Make myself a hat for the upcoming Medieval Week.

Läser just nu manlig kanon, nämligen Buddenbrooks (som tidigare nämnts). Och det är klart att jag har en hel drös av manliga favoritförfattare, långt fler än kvinnliga dito – inte så konstigt med tanke på skevheten i vilka som hade/har möjlighet att ägna sig åt sitt författarskap. Det innebär dock inte att jag ska fortsätta cementera idén om den Manlige Författaren. Inte du heller.

Originalspråket tyska får vänta tills jag har dammat av mina gymnasieglosor…

Nu är det påsklov!

Jag började med Isaac Bashevis Singers Short Friday, en samling kortnoveller. Jag gillar nog Singer bäst i novellform (jag har också läst en längre berättelse, som var aningen svajig), men kan väl inte säga att någon av historierna fastnade, inte så att jag kommer ihåg någon av dem tre månader senare.

För någon dag sedan läste jag klart mitt andra inköp, Ripley’s Game av Patricia Highsmith. Den första film jag såg på Cinemateket var Wim Wenders Der Amerikanischer Freund – en filmatisering av Highsmith-romanen. Boken var en riktig nagelbitare, vilket T kan intyga, och jag ser nu fram emot att se om filmatiseringen, som jag lånat från Mattias.

Och som sagt så har jag nu börjat (och snart avslutat) J.M. Coetzees Life & Times of Michael K. Av de senaste årens pristagare är det Coetzee som har etsat sig fast hos mig, och jag tänker helt klart fortsätta med att läsa igenom hans omfattande produktion. Hittills har jag hunnit med Disgrace, Elizabeth Costello och Slow Man.

Redan efter Disgrace undrade jag hur nära sig själv Coetzee skriver – det torra, kristallklara språket kändes så likt honom som person – och den frågan har sedan legat i bakhuvudet när jag har läst de andra böckerna. Coetzees huvudpersoner är oftast nära honom själv i ålder – dock inte nödvändigtvis av samma kön. Den karaktär som kanske ligger honom närmast är Elizabeth Costello: en äldre författare i exil. Michael K är dock yngre, helt naturligt, eftersom boken (Coetzees tredje roman) är skriven redan 1983. Tematiskt ligger den nära Disgrace, med en ensam mans jakt efter inre värdighet någonstans på Sydafrikas landsbygd. Michael K är dock betydligt mörkare, nästan SF-apokalyptisk. Det ska bli mycket spännande att läsa klart den.

Nyårslöfte 1: att läsa femtio sidor om dagen. I detta räknas både skön- och facklitteratur, däremot inte den dagliga skörden av dagstidningar. På 2006 års läslista hann jag föra in femtioåtta böcker, drygt en i veckan alltså, men om jag håller uppe kontinuiteten lite bättre bör jag hinna med ytterligare några fler under 2007.

Nyårslöfte 2: att skriva tvåhundra ord om dagen. Inte nödvändigtvis för publicering – privata anteckningar går också bra. Förhoppningsvis ska detta dock hålla bloggen i god vigör. Till exempel hoppas jag kunna skriva mer om de böcker jag läser – i år blev det ju bara några få faktiska recensioner.

Nyårslöfte 3: att läsa ytterligare sex Nobelpristagare i litteratur. Samma takt som i år, alltså – utöver Pamuk (omläsning av Den vita borgen i våras och nu senast Snö) hann jag också med Hesse (Siddhartha och Stäppvargen), Kawabata (Kyoto), Shaw (Funderingar om freden), Sachs (I dödens boningar) och Hamsun (Pan).

Nyårslöfte 4: Att läsa ut Virginia Woolfs To the Lighthouse. Tredje gången gillt!

Nyårslöfte 5: Att lära mig busvissla.