Så vad kan Allt är vind jämföras med? Den första bok jag kommer att tänka på är en som jag läste i somras, också av en Nobelpristagare: Half A Life av V.S. Naipaul. Båda böckerna är uppväxtskildringar, från ungefär samma tidsperiod i efterdyningarna av andra världskriget, med huvudpersoner som befinner sig i (olika grad och aspekter av) den koloniala periferin. Naipauls berättarjag är från Indien, Le Clézios från Frankrike, vilket innebär att de belyser olika aspekter av kolonialismen. Naipauls Willie Chandron är ett klockrent kolonialt subjekt (och just subjektiviteten är viktig i sammanhanget), medan Le Clézios Jean åtminstone inledningsvis är mer svårfångad – han själv växer upp i Nice som etnisk fransman, men under bokens gång framkommer det att han snarare identifierar sig med sina franska/bretonska förfäder som utvandrade till Mauritius.

Skillnaden mellan Naipaul och Le Clézio är alltså att de skildrar kolonialismen från varsitt håll – den koloniserade och den koloniserande. Båda uppehåller sig dock vid kolonialismens skuggsidor, och lyfter fram periferin och polyfonin i den koloniala erfarenheten.

Jag tycker dock (med en STOR reservation för att just dessa två böcker är de enda jag har läst av författarna – kanske skulle rollerna vara omvända om jag läst två andra) att Le Clézio når ett steg längre. Han slår nämligen obönhörligen fast vad kolonialismen i slutändan handlar om: fysiskt våld. Kriget eller snarare krigen är ständigt närvarande i bokens tre berättelser. Kriget, det fysiska våldet, är viktigt eftersom det (tydligare än Naipauls mer renodlat kulturella diskurs) ringar in den koloniserandes och den koloniserades gemensamma erfarenhet: att ständigt oroa sig för inskrivning, att förlora vänner och släktingar i meningslöst våld.

För att summera: Naipaul skildrar de svårövervinnliga skillnaderna mellan kolonialismens aktörer, medan Le Clézio visar på likheterna. Vilket är originellt och storartat.

Jag plockar fram läsloggen för år 2008:

Det börjar dåligt. Först i maj har jag tagit mig igenom Doris Lessings Gräset sjunger. Av henne har jag tidigare läst En överlevandes minnen.

I juni läser jag John Galsworthys A Man of Property, första delen i Forsytesagan. En släktkrönika i stil med Buddenbrooks – allt går åt skogen. Mest imponerande är nog hur Galsworthy lyckas få Old Jolyons gubbsjuka att framstå som något vackert. Just de partierna är bland de bästa. Mer Galsworthy får det bli framöver.

Efter ett halvår ligger jag alltså långt efter schemat, med en ny och en tidigare läst pristagare. Under hösten blev det en liten uppryckning. I augusti hann jag med två nya bekantskaper i Nobellistan, nämligen V.S. Naipaul (Half A Life) och Pearl Buck (The Good Earth). Naipauls bok – ja, vad kan man säga – kanske kan beskrivas som roande och oroande på samma gång. Ett utforskande inte av livets mening, utan av dess meningslöshet. The Good Earth var mer rakt på sak – ett släktepos (inte helt olik Buddenbrooks den heller) med luthersk pliktmoral, strävsamma bönder, uppoffrande kvinnor etc.

I september läste jag en av Bjørnsons bonderomaner, Synnøve Solbakken. En fin liten historia om en bondson med kort stubin som, tja, genomgår karaktärsutveckling och får flickan på slutet. Inget speciellt såvitt jag kan bedöma…

Därefter flyttades mitt läsfokus mot kurslitteraturen, men jag hann med ytterligare två pristagare i november, båda ryska författare. Jag läste en novell av Ivan Bunin, Mitias kärlek, om en svårmodig ung man med kärleksbekymmer, och Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitj liv. I samma korthuggna stil som Imre Kertész.

Sammanlagt blev det alltså 5 nya Nobelpristagare (Galsworthy, Naipaul, Buck, Bjørnson och Solzjenitsyn) och 2 extraböcker (Lessing och Bunin). 7 av en målsättning på 12 känns sådär, men lite bättre blir det förstås om jag bara fokuserar på nya pristagare: 5 av 6.

Även i år är målsättningen 6 + 6. Jag vill läsa mer Galsworthy, mer Selma Lagerlöf, José Saramagos nya och förstås något eller några av Le Clézio. Dessutom köpte jag på mig tre William Faulknerböcker i somras som pockat på uppmärksamhet. Ur min lista på olästa pristagare är det nog för tillfället John Steinbeck och Bertrand Russell som lockar.

Självklart ska jag läsa Lessing, och börjar väl med The Grass is Singing eftersom Horace rekommenderar den…

Originalspråket tyska får vänta tills jag har dammat av mina gymnasieglosor…

Nu är det påsklov!

Jag började med Isaac Bashevis Singers Short Friday, en samling kortnoveller. Jag gillar nog Singer bäst i novellform (jag har också läst en längre berättelse, som var aningen svajig), men kan väl inte säga att någon av historierna fastnade, inte så att jag kommer ihåg någon av dem tre månader senare.

För någon dag sedan läste jag klart mitt andra inköp, Ripley’s Game av Patricia Highsmith. Den första film jag såg på Cinemateket var Wim Wenders Der Amerikanischer Freund – en filmatisering av Highsmith-romanen. Boken var en riktig nagelbitare, vilket T kan intyga, och jag ser nu fram emot att se om filmatiseringen, som jag lånat från Mattias.

Och som sagt så har jag nu börjat (och snart avslutat) J.M. Coetzees Life & Times of Michael K. Av de senaste årens pristagare är det Coetzee som har etsat sig fast hos mig, och jag tänker helt klart fortsätta med att läsa igenom hans omfattande produktion. Hittills har jag hunnit med Disgrace, Elizabeth Costello och Slow Man.

Redan efter Disgrace undrade jag hur nära sig själv Coetzee skriver – det torra, kristallklara språket kändes så likt honom som person – och den frågan har sedan legat i bakhuvudet när jag har läst de andra böckerna. Coetzees huvudpersoner är oftast nära honom själv i ålder – dock inte nödvändigtvis av samma kön. Den karaktär som kanske ligger honom närmast är Elizabeth Costello: en äldre författare i exil. Michael K är dock yngre, helt naturligt, eftersom boken (Coetzees tredje roman) är skriven redan 1983. Tematiskt ligger den nära Disgrace, med en ensam mans jakt efter inre värdighet någonstans på Sydafrikas landsbygd. Michael K är dock betydligt mörkare, nästan SF-apokalyptisk. Det ska bli mycket spännande att läsa klart den.

Såhär såg det ut i fredags, när Orhan Pamuk signerade böcker på Nobelmuseet. Själv fick jag en signatur i den ryska utgåvan av Istanbul, som jag lånat med mig av min pappa. Pamuk konstaterade med ett leende att det var den “första, dåliga utgåvan” och kritade dit sin signatur.

Har nu börjat läsa Snö – säkerligen mer om den senare.

Ceremonin bjöd på några höjdpunkter. Den i Sverige sällan omskrivne Andreas Brantelid spelade tredje satsen ur Haydns cellokonsert och visade upp sin tekniska briljans – riktigt läckert! Musikvalet var överlag bra, förutom Haydn bjöds det på Fauré och framförallt Sjostakovitjs Kuskarnas dans.

Pristagarpresentationerna var bättre än förra året. Det var gott om småroliga liknelser, och presentationen av ekonomipristagaren Phelps var mer nyanserad än mycket annat jag läst om honom. De som räknar Phelps som klassisk NAIRU-nyliberal hugger lite för snabbt – han har mer att säga än så.

Lite pinsam orientalism kröp dock fram när det var dags för litteraturpriset. Inte från arrangörernas sida – nej, från gästernas. Horace Engdahl stod för årets presentation (väl genomförd, men inte lika vass som den inför Nobelföreläsningen), och övergick som traditionen bjuder från svenska till pristagarens modersmål när det var dags för medaljöverräckning. Från publiken hörs fniss och småskratt. De applåderar Horace för att han övat in några fraser på turkiska. Dystert och exotiserande – någonting säger mig att det inte blir lätt för Turkiet att komma med i EU.

Pamuk själv tog dock det hela med en klackspark, och såg mycket nöjd ut då han tog emot priset. Han fick också de längsta applåderna för kvällen.

Från Konserthuset fortsatte vi sedan till Stadshuset för att delta i Nobelbanketten. Det är dock en helt annan historia (att berätta imorgon…)

Gott och blandat:
Om ekonomipriset hos Bengt O.
Honnörsbordet ikväll – där sitter jag inte…
traditionsenlig intervju med Gunilla Lagerfeldt om bordsplaceringen

Alfred Nobel skrev i sitt testamente: “Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej.” Detta togs inte emot med överdriven entusiasm i den svenska nationalistiska yran. Att Nobelpriset är internationellt återspeglas tydligt i den lilla Nobelveckan i oktober, men har en tendens att glömmas bort så här års, när det istället för om pristagarna själva skrivs om festförberedelser, prinsessor och annat. I år är det extra tydligt – de vetenskapliga pristagarna har helt konkurrerats ut av vår svenske astronaut. Det finns inte utrymme att visa två vetenskapshändelser samtidigt, och allt fokus hamnar därför på Fuglesang och hans rymdfärd.

*Några undantag: Stanley Prusiner/galna kosjukan och faktiskt även årets fysikpris – rymden är alltid poppis!

Titeln på föreläsningen är “Min fars resväska”. Jag föreställer mig dock att den borde heta “Min pappas kappsäck”, med tanke på alliterationen i den turkiska originaltiteln “Babamin bavulu”.

Imorgon fredag är det dags för de vetenskapliga föreläsningarna, och jag tänkte iallafall gå på fysikföreläsningen. Fysik, kemi och ekonomi bör inte vara svårt att komma in på – medicinföreläsningen är däremot svårare eftersom den hålls i en mindre lokal.