Det här blev lite väl ingrottat, men läs gärna översikten på Nobelprize.org så kommer ni hänga med lite bättre i det politiska spelet…

Vad tycker ni, är själva frasen “borgerlig kulturminister” en oxymoron? Eller bara djupt ironisk?

Valu och prognoser presenterades melodifestivalaktigt med ett parti i taget. Inte nog med det, det hela varvades också med totalt meningslösa intervjuer från partiernas respektive valvakor.

Programledarna och grafikredaktörerna hade noll koll på statistik. Äpplen jämfördes med päron – valu-resultat jämfördes t ex med 2002 års valresultat, inte med valundersökningen från det året.

Samma sak med prognosen. Till råga på allt förstod uppenbarligen inte programledarna, eller panelen för den delen, att prognosen räknade in faktorer som ordningen i vilken distrikt rapporteras. Bra påläst!

Dessutom presenterades de olika falangerna på ett tendentiöst sätt. De tre vänsterpartierna nämndes konsekvent som “vänsterblocket”. De fyra högerpartierna kallades dock först och främst “alliansen”, men också “den borgerliga alliansen”. Rimligtvis borde väl det hela benämnas vänster- respektive högerblocket? “Alliansen” är ju mer ett varumärke än en beskrivning av partiernas politik.

Sedan dök dessutom Ayesha och Zanyar Adami upp. Mer innehållslösa påståenden om hur min generation tänker och röstar har jag inte hört – det var helt enkelt pinsamt att ge dem sändningstid. Det finns ju mer pålästa och vältaliga unga opinionsbildare – t ex Birgitta Ohlsson. Bra att hon fick vara med! Nalin Pekgur var blekare än vanligt och vägrade gå till attack mot Göran Persson, vilket hon såklart skulle gjort. Hon var väl rädd för att förlora jobbet.

Ett litet plus i kanten (och det var nog det enda) var att partiernas logotyper fick stanna hemma. Istället fick de sina initialer på enfärgade bakgrunder.

Nej, ett stort blä till den här valvakan. Och teven får nog stå avstängd ett bra tag innan jag ger den en ny chans.

En glad nyhet: Kristdemokraterna är för. Mysko – subventionering av högre utbildning borde ju vara dödsstöten för ett parti som bygger på en tvåtusenårig mysteriekult. Antagligen har de lagt in en brasklapp om att bara teologistudenter får kvittera ut rabatten.

Det diskuteras svensk litteraturkanon här och var. DN samlar sina artiklar här. Vad har jag då att säga om saken?

1. Det finns bra och dålig litteratur. Personligen tror jag dock inte att man kan gena förbi den dåliga litteraturen för att hitta den bra, till exempel genom en litteraturkanon, eftersom den bra litteraturen inte är universellt bra utan bra i jämförelse med den dåliga litteraturen. Följaktligen: den som läser böcker hittar nog till den goda litteraturen utan hjälp av pekpinnar.

2. Böcker är inget självändamål. Det finns andra sätt att forma goda medborgare, utan att tvinga dem att läsa Jack London. Till exempel genom eget skrivande, som tvingar barnen att formulera egna idéer i kombination med att läsa om så många andra. En litteraturkanon slår dessutom fast att Litteratur är större än måleri, film, teater och andra kulturyttringar, vilket jag inte alls tror är fallet.

3. Vi ska inte vara alltför stolta över vår svenska litteratur. Det finns ingen anledning att begränsa listor över lämplig litteratur till svenska författare (som t ex Theodor Kallifatides). Varför inte inkludera andra författarskap, t ex portugisiska författare eller amerikanska författare eller whatever. Dessutom slipper man fåniga gränsdragningsdiskussioner om finlandssvensk litteratur.

4. Tanja pekar ut något mycket viktigt: det är inte i första hand invandrare som behöver svenskundervisning. Visst har man ett underläge i ordförråd som nysvensk – dock så är det oftast svenskarna själva som är kassa på att använda sitt eget språk. Särskrivningar och anglicismer är typexempel på sådant som är lättare att undvika om man lär sig språket “utifrån” istället för att som svensk förväntas plocka upp ett korrekt språkbruk på något automagiskt sätt. Jag stötte på samma fenomen under mitt år i USA – jag hade, som 13-åring med tre års engelskundervisning i bagaget, bra mycket bättre koll på grammatiken än mina jämnåriga klasskamrater.

5. Tanja pekar dessutom ut en brist i Wikströms resonemang: “Det hade visserligen varit väldigt nyttigt ur inte[…]grationssynpunkt att läsa vad svensson på gatan egentligen läser (ni vet, svenskar är ett läsande folk…), men vad har det då med ‘August Strindberg, Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist, Vilhelm Moberg, Kerstin Ekman och Tomas Tranströmer’ att göra? Hur många svenska barn […] väljer [enkelt] sådan litteratur ur hemmets (singulara) bokhylla?” Som sagt så ska man inte överskatta de etniskt rena svenskarnas litteratursyn, som snarare än Svenska akademiens klassikerserie nog består av lika delar Marian Keyes, Dan Brown och Herman Lindqvist.

Och visst, boken håller, både innehållsmässigt och stilistiskt. Mendel-Enk skriver in sig i den radikalfeministiska huvudfåran och gör det på ett övertygande sätt.

Det starkaste intryck Mendel-Enk lämnar är bilden av den frånvarande fadern. Hur han och hans kompisar inte har någon relation till sina pappor, inte känner dem. Det är riktigt smärtsamt att läsa.

Vad kan man då ge för slutintryck? Trots allt väljer jag nog fotbollskrönikören Stephan Mendel-Enk framför radikalfeministen. Boken tänder till i de mer personligt hållna delarna, och tappar drivet när det blir dags för allmänt hållen feministisk analys. Helt klart värt att läsa, dock, eftersom den till sina andra kvalitéer dessutom kan räkna att den är lättläst i jämförelse med det mesta av annan feministisk litteratur.

“Om det är så att vår medlemslista på något sätt har läckt, så är det ett oerhört övergrepp. Det är ett avsiktligt sabotage mot verksamheten. Det är till och med så att man inte ens får ta i vår medlemslista utan att riskera fängelsestraff. Politiska partiers medlemslistor är något av det mest skyddade som finns i svensk lagstiftning.”

Är det bara jag som skrattar åt ironin i detta? Med ena handen delar man filer illegalt, med andra handen hänvisar man till lagstiftning när någon annan delar filer (i det här fallet en medlemslista). Skärpning!

Nu kan jag förvisso hålla med i delar av piratretoriken – lagstiftningen är helt klart ur synk om 1 300 000 personer (enligt SCB enligt Piratpartiet) delar filer. Det är ju regeringen själv som har drivit igenom bredbandsutbyggnaden, som ju inte har annat syfte än att skicka tunga filer över nätet, dvs uppmuntra till fildelning. Vet den ena handen vad den andra gör?

Här kom till sist en klurig fråga. Jag kan svara dels från hjärtat, dels realpolitiskt. Utan att se till några konsekvenser säger jag självklart – Sverige ska gå ur EU som är en ohelig allians mellan allt skumrask som går att uppbåda på den europeiska kontinenten. Här kombineras orimliga jordbrukssubventioner (höj bensinskatten istället*) med absurda frihandelsregler som slår hål på svensk miljölagstiftning, europeisk byråkrati med jättepalats i Bryssel med stängda dörrar mot omvärlden (t ex de nordafrikanska länderna).

Frågan är dock vad som skulle bli bättre av att Sverige gick ur.

Frågan är i sin tur om det finns en realistisk möjlighet för Sverige att gå ur. På nåt sätt måste man, för att kunna överväga om Sverige ska gå ur EU, köpa hela paketet. Dvs: om man gör tankeexperimentet att Sverige går ur (vilket ju är realpolitiskt omöjligt) kan man lika gärna göra tankeexperimentet att jordbrukssubventionerna avskaffas osv. Oerhört svårt att diskutera eftersom det är oerhört långt till den politiska makten i Bryssel. Och däri ligger EUs problem på den svenska politiska arenan. Det är en annan sak för västeuropeerna, som åtminstone passerar Belgien för käka lite pommes med majonnäs och tanka bilen nån gång. EU är ett västeuropeiskt projekt och kommer så att förbli, trots femton eller trettio nya medlemsstater – på samma sätt som Nato är hopplöst fast i kalla krigstänkandet.

*Så här tycker jag att man kan lösa “problemet” med långväga jordbruksimporter: höj bensinskatten! Plötsligt börjar lokalt odlade grönsaker löna sig, och vi får ner koldioxidutsläppen när grönsakerna slipper fraktas över halva jordklotet innan de käkas upp.

Jag är för. Inte så kontroversiellt, kanske, det säger väl alla?

Det går dock kanske att bygga ut resonemanget något. Jag är för av moraliska skäl: vi bör inte behandla flyktingar sämre än vi behandlar våra egna medborgare. Vi bör hjälpa våra medmänniskor i nöd. Rent praktiskt så tror jag att flyktingpolitiken redan med den begränsade invandring vi har idag behöver mera muskler när det gäller språkundervisning, bostadsförhållanden och så vidare. Och det är där, snarare än i grundpåståendet “Sverige bör föra en mer generös flyktingpolitik”, som de svåra politiska prioriteringarna återfinns.

Jag är för. Större delen av befolkningen skulle klara sig utmärkt med mindre pengar, och att på detta sätt tvinga folk till bättre livskvalité ligger helt i min linje. Skippa två veckors subventionerande av statskorruption (läs: solsemester i Egypten/Thailand etc) och hämta barnen en halvtimme tidigare från dagis istället.

Testet består av 30 påståenden som dels besvaras för/emot, dels viktas mot varandra.

Påstående 1: Betyg ska ges i lägre årskurser än i dag.

Jag är emot. Betyg är ett klumpigt instrument som försöker uppnå två olika saker: dels ge belöning för väl presterat värv, dels sålla ut studiebegåvningarna och göra det möjligt för dessa att fortsätta sina studier. Som utsållningsmekanism fungerar betygen dåligt, eftersom de premierar val av “lätta” kurser och kortsiktig betygsoptimering snarare än att eleverna kan välja kurser utifrån intresse och begåvning. Som belöning är de trista – hellre diplom, medalj eller varför inte ett stipendium?

Eftersom betygen är dåliga verkar det ju dumt att dela ut dem till ännu fler personer än idag. Inför istället ett godkänd/icke godkänd över hela linjen, ersätt betygsintagningen med intagningsprov och dela ut fler stipendier till studiebegåvningar.

Diskutera!

*opolitisk låter nästan som opålitlig, kom jag just att tänka på…

(Fler komplex följer…)