• Slutet. Inga spoilers här inte, men slutet fungerade.

• Mark Wahlberg. Har bara sett honom i den bleka remaken av Apornas planet, men här var han lysande. Härnäst ska jag kolla in Three Kings som jag hört en del bra om.

• Manuset. Välskrivet ända ner på repliknivå – filmen flöt på från början till slut utan att staka sig en enda gång. Dels var det kul med ränkspelet mellan de olika nivåerna i det amerikanska polisväsendet (stad/stat/federal), dels gillade jag konceptet med (för en gångs skull) välutbildade poliser.

Jag kanske måste erkänna att jag pinsamt nog inte sett någon annan film av Scorcese – därför är det lite svårt att sätta in den i ett sammanhang eller någon slags rangordning. Men bra var den, och helt klart värd sina Oscars om (när?) den får dem!

Historien är tredelad. Två av historierna hänger ihop: ett amerikanskt par råkar ut för en olycka i de marockanska bergen. Parets mexikanska hemhjälp tar med sig deras barn på bröllop i Mexiko. Det tredje spåret – en japansk dövstum tonårstjej saknar sin döda mor – är dock betydligt lösare sammankopplad med helheten. Även om jag rycktes med av historien och i princip bet på naglarna hela filmen, är det nog inte storyn som är det bästa med den här filmen. Iñárritu är nämligen en höjdare på att utforska filmmediets möjligheter när det gäller tvära klipp – både i bild och i ljud.

En scen som jag först irriterade mig på (den tillförde inget till handlingen) men som sedan vann över mig med sin stilistiska briljans är en dansscen med den japanska flickan. Det börjar som vilken dansgolvsscen som helst – tänk flumdumscenen i Matrix Reloaded – men sedan börjar det hända grejer. Tempot stegras i musiken. Kameran går över från passivt betraktande till voyeurläge och filmar på minimalt avstånd från karaktärerna. Ljudet börjar växla i korta klipp mellan tjejens dövhet (bara vibrationer i det lägsta registret släpps igenom) till den yttre verklighetens discomusik. Stroboskopet slås på. Och till sist släpper regisörren in handlingen igen, när tjejens bästa kompis börjar hångla med hennes dejt för kvällen. Magiskt! Briljant!

Annars är mitt främsta ljudminne från filmen det odämpade jaktgevär som spelar huvudrollen. När vapnet avfyras – jäklar, vilket ljud! Det är sällan eldvapen får framstå så tydligt som dödsbringande redskap för att sprida ondska i världen – kanske är detta en film att tvångsvisa för den amerikanska vapenlobbyn?

Det finns alltså många anledningar att se Babel innan den går ner från biograferna. Dels för att det är en spännande film. Men också för att de tvära kasten i ljud och bild nog verkar djupare i det stora formatet, jämfört med en hemmakväll i soffan. Sen vore det ju heller inte helt fel om Astoria slapp gå i konkurs…

Flera andra var också där.

Det bestående intrycket, efter att ha läst tre böcker av Coetzee (Onåd, Elizabeth Costello och nu Slow Man), är hans karaktärsteckningar. Som läsare kastas du direkt in i huvudpersonens tankar, och har sedan mycket svårt att slita dig därifrån. Elizabeth Costello, den kanske mest minnesvärda av de tre böckerna, var otroligt häftig just eftersom den äldre medelålders kvinnliga huvudpersonen verkligen levde, verkligen fysiskt existerade. Samma fascinerande skärpa i personbeskrivningen finns även i Slow Man.

Tyvärr tar boken sedan en lite onödig vändning. Istället för att nöja sig med personen måste Coetzee kasta in lite action – en arg och vresig Elizabeth Costello gör entré. Här tappar boken i finess, eftersom författaren lämnar det han är bra på – karaktärerna – och istället ger sig ut på hal is i form av metalitteratur. Elizabeth Costello driver på handlingen, vilket gör att boken istället tappar tempo. Coetzee ska inte skriva handling!

Slow Man är dubbeltydig, kanske mer så än Coetzees tidigare böcker. I varje bok frågar man sig ständigt som läsare huruvida de tankar och idéer som dryftas verkligen är Coetzees egna. Var går gränsen mellan romanfigur och författare? Min känsla är att Coetzee försöker pressa gränsen ytterligare i Slow Man. Hans tidigare favorit Elizabeth Costello får här bära hundhuvudet och agera katalysator för de andra figurernas sång till långsamhetens lov. Hon, som i Elizabeth Costello fick vara i centrum och därmed vara komplex och svårtolkad, får här en platt karaktär som i princip bara är till för att reta den stackars huvudpersonen.

Just i Elizabeths förvandling ligger väl det som gjorde mig en aning besviken. Hade Coetzee lyckats förvalta karaktärsdjupet i Elizabeth Costello och kombinera det med de nytillkomna karaktärerna i Slow Man hade resultatet varit briljant. Nu står det och väger – jag är fortfarande övertygad om att Slow Man är litteratur i Nobelprisklassen, men jag är osäker och konfunderad över varför jag tycker det.

Utställningen är indelad i två teman, som skiljs åt dels innehållsmässigt men också genom valet av färg- eller svartvita fotografier.

I vackra, svartvita fotografier gestaltar Ulla Lemberg kvinnoöden från hela världen – både hoppfulla och sorgliga. De starkaste bilderna är från Moldavien år 2002, då hon porträtterar föräldralösa barn vars mödrar sålts som sexslavar till väst. Då gör det riktigt, riktigt ont i hjärtat.

Det andra temat lyfter istället fram männen, närmare bestämt svenska män tillsammans med sina barn. Det är ett tiotal solskenshistorier om pappalediga män och manlig förskolepersonal. Kontrasten blir såklart stor mot det övriga materialet, vilket ger extra tyngd åt de sorgligare bilderna.

Helt klart en utställning att rekommendera. Jag vill att Du ska veta… visas till den 20 augusti 2006.

Och visst, boken håller, både innehållsmässigt och stilistiskt. Mendel-Enk skriver in sig i den radikalfeministiska huvudfåran och gör det på ett övertygande sätt.

Det starkaste intryck Mendel-Enk lämnar är bilden av den frånvarande fadern. Hur han och hans kompisar inte har någon relation till sina pappor, inte känner dem. Det är riktigt smärtsamt att läsa.

Vad kan man då ge för slutintryck? Trots allt väljer jag nog fotbollskrönikören Stephan Mendel-Enk framför radikalfeministen. Boken tänder till i de mer personligt hållna delarna, och tappar drivet när det blir dags för allmänt hållen feministisk analys. Helt klart värt att läsa, dock, eftersom den till sina andra kvalitéer dessutom kan räkna att den är lättläst i jämförelse med det mesta av annan feministisk litteratur.

Jag är ingen teaterrecensent – läs istället Ingegärd Waaranperäs DN-recension som är utsökt i sin precision – men några ord får jag nog unna mig inför en pjäs som denna. Jag har ju sett en Jelinekpjäs tidigare (läs mer om Rastplatz) och visste väl vad som väntade, i stora drag. I Alperna var dock, till skillnad från Rastplatz, en fullängdare, och det märktes. Fokus låg inte så mycket på sexualiteten, som bara tilläts blomma upp lite kort under några minuter mitt i pjäsen, utan på en annan av Jelineks käpphästar: sporten. Mer specifikt: sporten i kombination med alpnaturen. Alpinismen som folkrörelse var tydligen antisemitisk i Österrike redan på tjugotalet, och autentiska citat från denna tid är insmugna i replikerna. Det hela ställs på sin spets när den rumänsk-judiske författaren Paul Celan konfronteras av de unga snowboardåkande huvudrollerna, som ställer sitt fartglada spänningssökande mot hans upplevelser under Förintelsen.

I Alperna kastar sig i Melanie Mederlinds regi mellan olika nivåer av berättande: från Jelineks texter till ett inklippt “Katastrofernas museum” (idé från Paul Virilio) till briljant dockteater direkt från Akademiens sammanträdesrum med samtliga karaktärer iklädda Jelinekperuk.

Om du har möjlighet – se den här pjäsen. Inte minst för skådespelarprestationerna. Jelineks omöjliga repliker flöt som rinnande vatten och den fysiska energin och utstrålningen slog iallafall knock på mig. Håll dessutom tummarna för att fler teatrar ska våga sätta upp Jelinek, hennes svåra rykte till trots!

Intressant i sammanhanget kan vara mitt referat från ett ABF-seminarium om Elfriede Jelinek som jag besökte i oktober förra året. Håll till godo!

Recap: Pjäsens huvudroller är två medelålders kvinnor på jakt efter djuriskt sex. För att uppnå detta har de stämt träff med en älg och en björn på en rastplats nånstans längs Autobahn. Deras makar är golfspelande sportfånar i träningskläder.

Det som sägs om den svårgenomträngliga Jelinekska prosan stämmer nog. Som drama fungerar det enklare; även om det då och då kommer nån helt omöjlig replik (där även skådespelaren verkar ställa sig frågande till innehållet) passerar den raskt förbi utan att man kör fast.

Horace Engdahl nämnde ju undertiteln till Jelineks nyöversatta Glupsk: “en underhållningsroman”. Det känns inte lika konstigt längre, ty Rastplatz var fantastiskt rolig. Vi satt och fnissade pjäsen igenom, kombinerat med ett gapskratt eller två. Humorn är absurd, rå, sexfixerad och dessutom levereras några riktiga tungvrickare till repliker. Kostymerna gjorde helt klart sitt till; svåra att beskriva men jag drar till med bjärta färger i överflöd.

Det märks att Elfriede hatar sina huvudpersoner men samtidigt kan hon inte låta bli att känna för dem. Kvinnorna försöker slå sig ut ur sina ramar och roller men det går mest fel. Männen söker bekräftelse men får den bara genom att klä ut sig.

Kontentan är alltså: gå och se! Nittiofem kronor är dessutom riktigt billigt i sammanhanget. Rastplatz spelas till den 22 december. Mer info finns hos Stadsteatern.

The Hours har många likheter med Far From Heaven. Uppenbart är ju Julianne Moore i rollen som femtiotalshemmafru. Även i The Hours spelar hon rollen med bravur. Båda filmerna ger sig dessutom in i frågor om genus och identitet. Skillnaden är dock att medan man kan luta sig tillbaka och njuta av Far From Heaven så rycker The Hours istället med sig tittaren in i berättelsen. Jag satt bokstavligen på helspänn hela filmen igenom, och då hade jag trots allt sett filmen förut. Det är det inte många filmer som lyckas med. Spänningen hölls på topp och man skulle nästan kunna klassa The Hours som en thriller. Redan från början vävs historierna ihop och rör sig alla mot vändpunkten mitt i filmen, nämligen då den osäkra hemmafrun Laura Brown lämnar sitt barn, Bug a.k.a. Richard, och hyr ett hotellrum för att begå självmord. Clarissa bryter ihop och Virginia bestämmer sig för att låta Mrs. Dalloway överleva sin roman. I det ögonblicket möts de tre karaktärerna och går upp i varandra, istället förskjuts fokus mot Richard Brown, den aidssjuke poeten som lyfter korset för den sista vandringen upp mot Golgata. Den sista scenen med Richard är otroligt stark och man sitter med andan i halsgropen.

Se nu till att se om den här filmen, allihopa. Det är den värd. Jag ska definitivt köpa den, tror till och med att den fanns på Elgiganten för en ynka hundralapp.

Lite kul var det att se några aktuella skådisar i annorlunda roller. Miranda Richardson som spelar Virginia Woolfs syster är på bio för tillfället i rollen som Mme. Giry i Fantomen på Operan. Den löjliga franska accenten slipper hon i The Hours. Patricia Clarkson som spelade den kvinnliga huvudrollen i The Station Agent visade sig figurera som Mrs. Whitakers bästa väninna i Far From Heaven. Där ser man!

Mindre film blir det framöver, nu stundar ytterligare en veckas studier innan det bär av till Finland, men nästa film på listan är Butch Cassidy & Sundance Kid. Den gick ju på tv häromdan men jag har redan införskaffat på dvd. Anledningen? Conrad Hall.

Språket håller sig i bakgrunden. Väldigt lättläst. Kanske är det tänkt att samspela med huvudpersonens hållning, det känns iallafall synkroniserat. Fast nu kanske Coetzee alltid skriver så här.

Inte heller är det något som skrivs övertydligt; även om Coetzee har vissa poänger som han vill driva igenom så blir det aldrig allegoriskt. Romanens form följer huvudpersonerna; principfast och utan utsvävningar. Inga tillbakablickar, bara en sorts åskådarroll där man följer professor Lurie i hans långsamma förändring.

Samspelet mellan Lurie och Lucy är briljant – frågorna är förstås eviga. Hur vara en bra förälder? Hur gå vidare i livet? Hur hantera historien? Parallellen mellan deras principiella ställningstaganden lämnas orörd att grubblas på av läsaren själv. Återigen följer boken huvudpersonen i det att den vägrar gå ett steg längre än vad som är minimum för att syftet ska förstås.

Onåd berör också frågan om avgrunden mellan könen. Manligheten målas i inte alltför vackra kulörer, oavsett om det gäller Lurie själv eller hans antagonister – den planerande Petrus, den otäcke Pollux eller Melanies kaxiga pojkvän. Samtidigt så vägrar Coetzee att låta någon karaktär förbli enbart ond eller god, bilderna målas alltid i nyanser. Boken tilltalar mig framförallt genom sin brist på skarpa linjer. Det är en sorts relativitet som förespråkas – det är upp till var och en att själv finna sin roll i livet.

En annan bok med fader-dotter-tema är Saramagos Grottan. Där försonas far och dotter över generationsgränsen och förenas i sitt motstånd mot det moderna men i Onåd väljer de två olika vägar att handskas med världen utanför. David lämnar sitt hus för att gå till botten med onåden medan Lucy väljer att stanna kvar.

Även om huvudpersonen är en man så lever han sitt liv enbart genom kvinnorna. Manlig vänskap förekommer inte, förutom Bill Shaws försök till förbrödring på kliniken. Detta slås dock bort av Lurie som vägrar tänka tanken.

Som så många andra böcker så väcker Onåd lust att läsa mer. Dels mera Coetzee, såklart, men också något biografiskt om Lord Byron. Härnäst på min läsa-lista står dock en del påbörjade böcker: Oheliga krig av John Cooley och Leifs avhandling Från sonett till drömtext. Sedan ska jag nog läsa de två stalinismböckerna som jag fått rekommenderade. Dels Simon Sebag Montefiores Stalin – Den röde tsarens hov (recension av Peter Englund). Dels Sheila Fitzpatricks Everyday Stalinism (recension från Central Europe Review).

A friend of Kafka (Isaac Bashevis Singer). En samling noveller av Singer, pristagare ‘78, utgivna i samband med att han slog igenom för en bredare publik på sjuttiotalet. Har läst igenom halva boken och det är gripande berättelser från den judiska författarklubben i Warszawa, från Brooklyns judiska kvarter, från Israel och från den polska landsbygden. Korta berättelser om personer som på något sätt gjort intryck på Singer. Det känns autentiskt och mycket upplevs som självbiografiskt. Samtidigt är det gott om övernaturliga inslag. Balansen är perfekt och alla dessa skrönor känns rimliga och sanna. Det blir till att hitta fler böcker, kanske inte så svårt eftersom Isaac Bashevis Singer som sagt är nobelpristagare. Ska kolla in vårt eget bibliotek här på museet till att börja med.

The Knight’s Gambit (William Faulkner). Har bara läst den första berättelsen i denna novellsamling utgiven 1950, alltså precis vid den tid han fick nobelpriset. Vet så gott som ingenting om Faulkner och det ska bli kul att lära känna en ny författare… den första historien (“Smoke”) kombinerar landsbygdsrealism med tystlåtna tvillingbröder och en mordutredning. Hårdkokt och med ett medvetet berättarperspektiv.

Hundra år av ensamhet (Gabriel Garcia Marquez). Varmt rekommenderad av min far. Ännu inte påbörjat läsningen. Ser fram emot att stifta bekantskap med den magiska realismen!

/A