Det diskuteras svensk litteraturkanon här och var. DN samlar sina artiklar här. Vad har jag då att säga om saken?

1. Det finns bra och dålig litteratur. Personligen tror jag dock inte att man kan gena förbi den dåliga litteraturen för att hitta den bra, till exempel genom en litteraturkanon, eftersom den bra litteraturen inte är universellt bra utan bra i jämförelse med den dåliga litteraturen. Följaktligen: den som läser böcker hittar nog till den goda litteraturen utan hjälp av pekpinnar.

2. Böcker är inget självändamål. Det finns andra sätt att forma goda medborgare, utan att tvinga dem att läsa Jack London. Till exempel genom eget skrivande, som tvingar barnen att formulera egna idéer i kombination med att läsa om så många andra. En litteraturkanon slår dessutom fast att Litteratur är större än måleri, film, teater och andra kulturyttringar, vilket jag inte alls tror är fallet.

3. Vi ska inte vara alltför stolta över vår svenska litteratur. Det finns ingen anledning att begränsa listor över lämplig litteratur till svenska författare (som t ex Theodor Kallifatides). Varför inte inkludera andra författarskap, t ex portugisiska författare eller amerikanska författare eller whatever. Dessutom slipper man fåniga gränsdragningsdiskussioner om finlandssvensk litteratur.

4. Tanja pekar ut något mycket viktigt: det är inte i första hand invandrare som behöver svenskundervisning. Visst har man ett underläge i ordförråd som nysvensk – dock så är det oftast svenskarna själva som är kassa på att använda sitt eget språk. Särskrivningar och anglicismer är typexempel på sådant som är lättare att undvika om man lär sig språket “utifrån” istället för att som svensk förväntas plocka upp ett korrekt språkbruk på något automagiskt sätt. Jag stötte på samma fenomen under mitt år i USA – jag hade, som 13-åring med tre års engelskundervisning i bagaget, bra mycket bättre koll på grammatiken än mina jämnåriga klasskamrater.

5. Tanja pekar dessutom ut en brist i Wikströms resonemang: “Det hade visserligen varit väldigt nyttigt ur inte[…]grationssynpunkt att läsa vad svensson på gatan egentligen läser (ni vet, svenskar är ett läsande folk…), men vad har det då med ‘August Strindberg, Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist, Vilhelm Moberg, Kerstin Ekman och Tomas Tranströmer’ att göra? Hur många svenska barn […] väljer [enkelt] sådan litteratur ur hemmets (singulara) bokhylla?” Som sagt så ska man inte överskatta de etniskt rena svenskarnas litteratursyn, som snarare än Svenska akademiens klassikerserie nog består av lika delar Marian Keyes, Dan Brown och Herman Lindqvist.

ställa in (en apparat)
ställa in (ett bokat möte)
ställa in (nåt i ett skåp)
ställa av (ett fordon)
ställa upp (i val)
ställa upp (villkor)
anställa (någon)
ställa ut (ett konstverk)
framställa (ett argument)

Kom att tänka på detta apropå den bloggande expressenflickan Ebba. För mig är Ebba ingen annan än Ebba Witt-Brattström, vilket gör det konstigt när folk menar Ebba von Sydow. Det borde finnas massor av såna missförstånd. Oftast framgår det ju av kontexten vilken Ebba/Göran/Gudrun (politikern eller orkanen) som menas, men i och med bloggarnas iver efter blixtsnabb publicering borde det ju bli en del missar.

Andra förnamn jag förknippar med offentliga personer:

Bosse: Ringholm, inte Bildoktorn
Ulla: Hoffmann, inte Bella sekreterare
Stefan: Holm, inte & Krister
etc…

“På väg ned till skrivarstugan upptäcker jag några högst besynnerliga spår. Under natten har en mus borrat sig genom det tunna nysnötäcket, och efter sig lämnat något som ser ut som en tillkrånglad namnteckning. Försöker läsa hans namn, men misslyckas. Musen under diskbänken verkar för övrigt ha stillat sig, möjligen bortskrämd av ultraljudslådan, som för övrigt också skrämmer bort katterna.”

Gun-Britt Sundström, 25 januari 1971:

“Men när mörkret faller är det något som rör sig ute i förstugan. Tjuv, spöke, våldtäktsman? Jag lyssnar spänt några sekunder innan jag förstår: Det är råttorna, de små råttorna, som knaprar i nattens stillhet. De har övertagit huset sedan byn avfolkades. Det känns lugnande. Inget mänskligt, bara naturens ordning.”

Vinternatten låter sig inte alltid fångas i skrift men jag tycker dessa båda har lyckats. Stillheten, de små händelserna som överskuggar världsallvaret. Att skriva i presens gör sitt för att fånga ögonblickskänslan.

Bodil menar att melankoli inte är något sjukligt, snarare ett slags svårmod besläktat med vemod. Agnes menar att det ligger nog något i att koppla ihop melankoli och depression, framförallt i det produktionsorienterade samhälle vi har där ingen plats lämnas åt eftertanke (förlåt Agnes om jag överdriver…) Ingen av de tu håller med mig om att melankoli är något man känner på grund av sånt som redan skett. Malte påpekar till sist att det kanske helt enkelt är så att ordet används olika beroende på kontexten; till exempel i psykiatrin används melankoli som en term i sjukdomsbeskrivningar. Idag passade jag dessutom på att fråga ut några kompisar om vad de lade i begreppet melankoli. De associationer som dök upp var: lättnad och saknad, nostalgi, sentimentalitet och tillbakablickande.

Hela diskussionen finns här. Tack alla som var med!

Ordet melankoli kommer ifrån det grekiska namnet för svart galla, melaina chole. Den romerske kejsaren Marcus Aurelius hade en livläkare vid namn Galenos som introducerade begreppet i läkekonsten. Enligt Peter Englund var 1600-talet melankolins århundrade. Han skrev om melankolin i antologin Känsla och estetik som gavs ut av Dramatiska institutet i december 2002. Kan laddas hem från skriftseriens hemsida.

Melankoli enligt Wikipedia: “Melankoli är en form av depression.”

Melankoli enligt SAOB: “själstillstånd som yttrar sig i svårmod l. tungsinne l. nedstämdhet av längre l. kortare varaktighet, tungsinthet, sorgbundenhet; särsk. psykiatr. om depression av patologiskt urspr. som utgör symtom för l. fas i viss sinnessjukdom.”

Själv har jag faktiskt inte använt melankoli just i den betydelsen. Snarare som ett slags generellt svårmod, gärna kopplat till att minnas bättre tider, kanske sentimentalt. Vilket ju inte riktigt överensstämmer med ordboksdefinitionen. Hur ser ni andra på melankolin?

Själv har jag ju bara ettan, tvåan och fyran så förhoppningsvis är det nån annan som spelar in…

â€?För min del, sade den förste blindes fru, är det sista jag minns att jag såg min näsduk, jag satt hemma och grät och lyfte näsduken till ögonen och i samma sekund blev jag blind, Jag, sade receptionisten från mottagningen, hade just stigit in i hissen, sträckte fram handen för att trycka på knappen och med ens såg jag inte mer, man kan tänka sig min förtvivlan, instängd där, ensam, utan att veta om jag skulle åka upp eller ner, knappen som öppnade dörren hittade jag inte, Mitt fall var enklare, sade apoteksbiträdet, jag hörde att folk blev blinda, undrade hur det skulle kännas och blundade på prov, och när jag slog upp ögonen igen var jag blind, Låter som ännu en liknelse, sade den okända rösten, vill du vara blind så ska du bli det.â€?

Tänk dig sida upp och sida ner med detta och du förstår att en bok av Saramago innehåller betydligt mer än vad man tror vid första uppskattningen av bokens tjocklek och format. Jag rekommenderar varmt den ovan citerade Blindheten men även andra böcker av Saramago som t ex Alla namnen vilken har något så ovanligt som en arkivarie i huvudrollen.

Vänd alltså vårsolen ryggen och gå hem och läs!

Kan detta teoretiska resonemang överföras på verkligheten? Till detta behövs någon sorts empiri, kanske ett besök i min lokala videobutik. Utbudet av filmer med fler än några få år på nacken har dock ökat drastiskt i och med dvd:ns intåg. Till exempel kan man nu hitta en hel bunt Bergmanfilmer vilka inte fanns där när jag flyttade in i december 2002.

Ytterligare en liten utflykt i språkets underbara värld. Jag blir mer och mer sugen på att skriva devede (i stil med teve när jag ska nämna de små krabaterna. Dvd-skiva är fel, det sista d:et står ju för ‘disc’. Dvd rakt av funkar ju så länge man håller sig till obestämd form singularis, men varken dvd:n eller dvd:erna är smidigt att skriva. Datatermgruppen använder termen dvd-skiva, men för en gångs skull ställer jag mig tveksam till deras rekommendation.

skriver Agnes och jag kan inte annat än hålla med. Vad är grejen med engelska översättningar egentligen. Har det inte gått ett bra tag nu sen man började med engelskundervisning i skolorna? Den tilltänkta målgruppen för en bok som Angels and Demons borde ju kunna läsa den på engelska, eller? Det vore bra mycket roligare om förlagen koncentrerade sig på att översätta litteratur som betydligt färre kan ta till sig på originalspråk. Hjältar i detta sammanhang är såna som Anders Bodegård som gjort en hel del polsk litteratur och journalistik tillgänglig för oss som inte kan polska. Borde det inte vara mer angeläget än att översätta från ett språk som de flesta faktiskt kan?

Undrar om det finns några siffror på vad den svenska befolkningen anser sig kunna för språk (med kunna får man väl avse nån slags läsförmåga, att kunna ta sig igenom ett skönlitterärt verk och uppskatta det). Är de gamla bastionerna tyska och franska omsprungna av spanska, arabiska eller persiska?

I svenska för invandrare är arabiska det vanligaste modersmålet. (källa: SCB) Betyder detta att det är det största invandrarspråket. Mer info än så lyckas jag inte hitta på SCBs webbplats men jag snokar vidare…

Själv så köper jag inte med vilje någon från engelska till svenska översatt bok, däremot springer man ju in i dem. Får gratis på blodcentralen, hittar superbilligt på Myrorna etc. Så nog finns det en del översatt engelsk litteratur i min bokhylla. Hellre läser jag dem dock på originalspråket (vilket man ju förstås kan orera om även det – hur bra är man egentligen på engelska och vad går man miste om när man sitter och läser utan uppslagsbok?)