Om vetenskaplighet hos Vetenskapsnytt
Om bildning hos Under pausträdet
Om feministisk praktik hos Rebella

För sju år sedan, när vi gick i tvåan respektive trean på gymnasiet, skrev jag och min bror högskoleprovet. Han fick 2,0 medan jag fick ynka 1,8. Samma procedur upprepades året efter. Detta resultat har jag sedan levt med i sex år. Jobbigt, va?

Idag har jag dock till sist blivit av med detta komplex. Högskoleprovets facit finns på nät och text-tv, och jag lyckades tangera Vidars resultat från år 2000, dvs 119 rätt av 122 möjliga. Resultat: en glad och nöjd Aron.

Steg 1 i projektet “Aron tillbaka till högskolan” är alltså genomfört, med betyget Väl Godkänd.

De kom en bit på väg, men sen chansade de på en siffra. Chansade! Sudoku är ju till sin natur en tankeövning där man kan följa en simpel algoritm* som leder till rätt svar. Det får väl anses som naturligt att de två tioåringarna inte insåg detta, men man kan ju tycka att deras lärare skulle ge dem en knuff i rätt riktning (typ: “Kolla nu på ettorna, finns det nån etta där, nej, vilka rader kan den sitta i, ja den är upptagen, den raden alltså, och vilken kolumn, precis! Bravo! Och så nästa etta,”) men istället så sa hon att korsordet kanske var enklare.

Suck. Inte konstigt att dagens ungdom inte lär sig matte när lärarna inte har nån koll själva. Sudokusarna i City innehåller ju inga kluriga val utan kan fyllas i rent mekaniskt. Det borde en lärare veta, och kunna berätta för sina elever. Som kommer att känna sig smarta, för att de har “genomskådat” systemet. Det är ju det matte handlar om!

Kanske man borde bli lärare ändå. Om inte annat så bara för matteintresset.

*Algoritmen:
Man får väl ange boxarna (med nio rutor vardera) som 1-9 och rutorna i rutorna som 1-9. Dvs 11-99.

Sätt x, y och n till 1.

1. Kolla i box x efter siffra n. Om den finns, gå till steg 4.
2. Kolla i ruta xy om siffra n kan placeras där. Om den kan det, gå till steg 4.
3. Sätt y till y+1. Om y är 9 eller lägre, gå till steg 2.
4. Sätt y till 1.
5. Sätt x till x+1. Om x är 9 eller lägre, gå till steg 1.
6. Sätt x till 1 och n till n+1. Om n är 9 eller lägre, gå till steg 1.
7. Om sudokun inte är färdiglöst, sätt n till 1 och gå till steg 1.
8. Klart!

I ett parallellspår så försöker Eva jobba fram en lämplig lista på böcker att läsa på gymnasiet. Utbildningspolitik light, kanske man kan kalla det. Och kanske mera passande för bloggformatet.

Frågan är dock: vem vill att skolan ska bli sämre? Vem är det som skär ner på skolans resurser? Varför går rektorer och lärare in i väggen? Nog måste svenska folket ha ett ansvar som inte lyckats elda på sina politiker tillräckligt. De flesta kan väl tänka sig att lägga en slant på skolan, och varför ska det vara så svårt? De politiska partierna springer om varandra i sin iver att ösa pengar över skolan (iallafall nu när det snart är valår) men ändå är ju det allmänna intrycket att det går utför.

Och inte blir väl nån klokare av det här ostrukturerade inlägget. Jag får väl försöka bättra mig.

Olika sorters digital kommunikation
För att få ett grepp om olika sorters digital kommunikation kan man införa ett antal variabler:
• synkron // asynkron (exempel: IP-telefoni, videokonferens, MSN, chatt // webbforum, e-mail, gästbok, podsändning)
• text // bild // ljud (e-mail etc // videokonferens, webbkamera // IP-telefoni, podsändning)
• enkelriktad // en-till-en // en-till-många // många-till-en // många-till-många (hemsida // MSN, e-mail // chatt, blogg // gästbok, bloggkommentarer // wiki)
• öppen standard (interoperabilitet) // låst standard (e-mail, newsgroup // MSN, communities, nätspel)
• etablerade kontakter // nya kontakter (communities, MSN, e-mail, videokonferens, IP-telefoni // chatt, forum)

Identitetsskapande på internet
Två synsätt dominerar; ett positivt och ett negativt.
a) Fula gubbar med falsk identitet får en möjlighet att leva loppan på nätet (chatt, ev communities)
b) Nätet ger en möjlighet att exponera sig själv, “förlänga” sin egen identitet (blogg, gästbok, forum)

Hur svårt är det att skapa en falsk identitet på nätet? Inte så svårt, visar det sig. Personnummer är inga problem att skapa, därefter kan man registrera sig på svenska communities. Mail, blogg etc är också bara att skaffa. I Eniro kan man registrera mobilnummer utan någon slags kontroll. Ett kontantkort så är saken biff!
Vi gjorde en övning där vi under falsk identitet försökte pressa chattdeltagare på personuppgifter. På fyra försök var det iallafall en som vi lyckades identifiera med hjälp av kringuppgifter. Genom googlesökning på namnet fick vi fram resultat från ett antal simtävlingar, och då personen i fråga uppgav sig vilja jobba som dykare kunde man misstänka att det var samma person. Sedan hade vi säkert kunnat få hemadressen från simklubben. De andra tre lyckades vi få födelsedatum, bostad och i ett fall telefonnummer ifrån, men vi kunde inte bekräfta att uppgifterna stämde.

Att chatta var lite av en nostalgitripp för mig, under mitt högstadieår satt jag ju uppe på kvällarna på Passagen och Torget. Sedan tog e-mail över och jag släppte chattandet. I princip var det samma sak då som nu, den säregna blandningen av “lära kännande” (de klassiska frågorna var bor du, vad gör du, hur gammal är du etc) och porrsnacket. Vi frågade en tjej som tog kontakt med vårt [kvinnliga] alias varför hon ville chatta just med oss och hennes ord får nog vara slutklämmen på dagens bloggpost:

“de finns typ inga normala som vill snacka dom flesta säger vill du se mig runka eller vill du tjäna 2000:-”

Kursintroduktion, 30/8 14.15-16.00, Camilla Thunborg

Vad är pedagogik?
Extra intressant för mig är den närliggande frågan, vad är kreativitet? Något som berörs i den följande definitionen av pedagogik. Camilla tar upp tre nyckelord: utveckling, påverkan och medskapande. För att särskilja pedagogiken från psykologin pekar hon på kontextens viktiga betydelse i pedagogiken medan psykologin snarare söker allmängiltiga svar (om mänskligt beteende).

Identitetsskapande på nätet
De digitala miljöerna innebär en ny sorts mötesplats, där det är möjligt att som deltagare ikläda sig en annan roll. Kön, ålder och etnisk tillhörighet är inte givet på förhand vilket gör att den som vill utge sig för något annat har större möjligheter till detta på nätet. Innebär det a) att normalitetsbegreppet luckras upp och alla får vara vad de vill b) normalitetsbegreppet och normerna kvarstår och istället så hoppar man bara mellan de roller man vill spela.

Generationsklyfta
Apropå norm och marginal; en ny uppdelning är den mellan datorvana och datorovana. Henrik Hansson kallade den äldre generation(en/erna) för “digitala invandrare”; bra uttryck! Till exempel så skapar det förstås problem i en undervisningssituation när den tilltänkte eleven vet mer än den tilltänkte läraren om datoranvändandet, vilket ju är nog så vanligt. Hur hanterar man det? (Utifrån lärarperspektivet då, antar jag.)

Pedagogik i digitala miljöer
Några begrepp dyker upp specifikt i digitala miljöer. Gränssnittet mellan dator och användare markerar en gräns för pedagogikens revir. Inne i datorn lämnar man över bollen till systemvetare. Däremot intresserar man sig för interaktionen användarna emellan, filtrerat genom de olika gränssnitten.

Föreläsning 1, 30/8 16.15-18.00, Henrik Hansson

Den här föreläsningen heter “Att verka i digitala miljöer – vardagliga och institutionella sammanhang”. Henrik går igenom två digitala miljöer: nöjesmiljöer (dataspel) och utbildningsmiljöer (buzzwordet “e-learning”). Det mesta är bara ett upprapande av diverse nyckelord hämtat direkt från Al Gore eller Bill Gates tal om den digitala motorvägen. Tyvärr blir det lite uppblandat mellan de två miljöerna vilket gjorde det svårt att ställa relevanta frågor. Till exempel påstår Henrik att IT innebär massor av ljud och bild och att texten underställs bilden. Själv så ser jag snarare en enorm textmassa som resultatet av IT-revolutionen, i och med att möjligheterna att publicera sig själv blivit så mycket bättre. I rena siffror måste ju antalet hobbyvideos vara minimalt jämfört med antalet bloggar eller hemsidor.

Några intressanta saker dyker dock upp. Begreppet “digitala invandrare”. Dataspel som hantverkskunnande associerar jag själv till. Datorvana är det viktiga, inte datorkunskap. IT kan också ses utifrån två perspektiv: som hjälpmedel eller som en helt egen miljö. Dessutom kan man konstatera att distans- och på platsutbildningar håller på att flyta ihop i och med nätets intåg.

Over and out, nästa punkt på schemat är en första workshop på måndag. Däremellan hinner vi inviga säsongens pristagare Elfriede Jelinek på museet och dessutom hinner jag förhoppningsvis spela lite Diplomacy…

Vad vill jag då få fram av detta. Jo, jag har nämligen lånat hem en serie föreläsningar av Feynman, kallade Six Easy Pieces, där han brer ut orden om fysik i allmänhet och modern fysik i synnerhet. Jag läser boken och tänker, kanske är det inte så dumt att vara fysiker ändå? Jag har efter mina försök på teknis blivit lite lätt nervös inför allt vad universitetsfysik heter. Upplägget på kurserna, stämningen bland studenterna och inlärningstakten var tre saker som bidrog till att teknisk fysik inte var något för mig, men samtidigt känner jag en lust att lära mig mer om hur världen fungerar. Varför ska det hela presenteras på ett så urbota tråkigt sätt?

Det dystra svaret är väl helt enkelt ekonomin i undervisningen. Det är inte bra att sitta bland 150 andra elever i en sal för att sedan under två timmar försöka koncentrera uppmärksamheten på en äldre man som i fjärran ritar figurer på en svart tavla samtidigt som han reciterar kursboken. Men det är billigt!

Varför satt vi där allihopa? Vad var skillnaden mot att själv läsa kursboken och räkna exemplen? Personligen har jag fortfarande inte förstått vitsen men jag är kanske inte den rätte att bedöma. Många trivs ju utmärkt på KTH och tar sig igenom utbildningen med toppbetyg. “Felet”, orsaken till att en student hoppar av, måste ju hittas både hos studenten själv och hos utbildningsinstitutionen.

Feynmans bok var iallafall kul just för att den betonar nyfikenheten som grund för fysikaliska upptäckter. Den nyfikenhet som fick mig att en gång börja med fysik, men också den nyfikenhet som i alltför hög grad saknades på KTH.

Tur, alltså, att det fortfarande finns bibliotekarier. Den yrkesrollen blir bara viktigare och viktigare i och med att vi översvämmas av information. Då behövs det kvalificerade urval, precis det som sker på bibliotek. En universell wiki med modererande bibliotekarier kanske är lösningen? Jag brukar kombinera google- och wikipediasökningar och hittar ändå inte alltid vad jag söker. Så fort frågorna blir lite mer komplicerade (till exempel: När var Stravinskij i Stockholm? hamnar sökmotorerna i lä.

(Ja, det var en retorisk fråga. “Inte ofta” är svaret.)

Jag tycker att bibliotekarier, och biblioteket som koncept, är skitbra. Flera saker talar tyvärr mot att jag själv skulle söka mig till yrket.

1. Min mor är bibliotekarie. Nån måtta får det vara.
2. Det är uselt betalt.
3. Jag tror att det är påfrestande när ens arbetsplats hela tiden drabbas av nedskärningar. De blir färre och färre bibliotekarier på SUB (Stockholms universitetsbibliotek) och det är helt klart en “det var bättre förr”-stämning bland de anställda. Bibliotekarierna är i skottlinjen när välfärden raseras!

Nej, just nu lutar det åt ett välbetalt IT-jobb inom kultursektorn. Faktiskt inte bara en önskedröm utan jag har bra kontakt med både utbildnings- och museisidan. Får se vad det blir av detta i slutändan men som det ser ut nu så känns det som rätt område att sikta in mig på.

/A