Så vad kan Allt är vind jämföras med? Den första bok jag kommer att tänka på är en som jag läste i somras, också av en Nobelpristagare: Half A Life av V.S. Naipaul. Båda böckerna är uppväxtskildringar, från ungefär samma tidsperiod i efterdyningarna av andra världskriget, med huvudpersoner som befinner sig i (olika grad och aspekter av) den koloniala periferin. Naipauls berättarjag är från Indien, Le Clézios från Frankrike, vilket innebär att de belyser olika aspekter av kolonialismen. Naipauls Willie Chandron är ett klockrent kolonialt subjekt (och just subjektiviteten är viktig i sammanhanget), medan Le Clézios Jean åtminstone inledningsvis är mer svårfångad – han själv växer upp i Nice som etnisk fransman, men under bokens gång framkommer det att han snarare identifierar sig med sina franska/bretonska förfäder som utvandrade till Mauritius.

Skillnaden mellan Naipaul och Le Clézio är alltså att de skildrar kolonialismen från varsitt håll – den koloniserade och den koloniserande. Båda uppehåller sig dock vid kolonialismens skuggsidor, och lyfter fram periferin och polyfonin i den koloniala erfarenheten.

Jag tycker dock (med en STOR reservation för att just dessa två böcker är de enda jag har läst av författarna – kanske skulle rollerna vara omvända om jag läst två andra) att Le Clézio når ett steg längre. Han slår nämligen obönhörligen fast vad kolonialismen i slutändan handlar om: fysiskt våld. Kriget eller snarare krigen är ständigt närvarande i bokens tre berättelser. Kriget, det fysiska våldet, är viktigt eftersom det (tydligare än Naipauls mer renodlat kulturella diskurs) ringar in den koloniserandes och den koloniserades gemensamma erfarenhet: att ständigt oroa sig för inskrivning, att förlora vänner och släktingar i meningslöst våld.

För att summera: Naipaul skildrar de svårövervinnliga skillnaderna mellan kolonialismens aktörer, medan Le Clézio visar på likheterna. Vilket är originellt och storartat.

Jag plockar fram läsloggen för år 2008:

Det börjar dåligt. Först i maj har jag tagit mig igenom Doris Lessings Gräset sjunger. Av henne har jag tidigare läst En överlevandes minnen.

I juni läser jag John Galsworthys A Man of Property, första delen i Forsytesagan. En släktkrönika i stil med Buddenbrooks – allt går åt skogen. Mest imponerande är nog hur Galsworthy lyckas få Old Jolyons gubbsjuka att framstå som något vackert. Just de partierna är bland de bästa. Mer Galsworthy får det bli framöver.

Efter ett halvår ligger jag alltså långt efter schemat, med en ny och en tidigare läst pristagare. Under hösten blev det en liten uppryckning. I augusti hann jag med två nya bekantskaper i Nobellistan, nämligen V.S. Naipaul (Half A Life) och Pearl Buck (The Good Earth). Naipauls bok – ja, vad kan man säga – kanske kan beskrivas som roande och oroande på samma gång. Ett utforskande inte av livets mening, utan av dess meningslöshet. The Good Earth var mer rakt på sak – ett släktepos (inte helt olik Buddenbrooks den heller) med luthersk pliktmoral, strävsamma bönder, uppoffrande kvinnor etc.

I september läste jag en av Bjørnsons bonderomaner, Synnøve Solbakken. En fin liten historia om en bondson med kort stubin som, tja, genomgår karaktärsutveckling och får flickan på slutet. Inget speciellt såvitt jag kan bedöma…

Därefter flyttades mitt läsfokus mot kurslitteraturen, men jag hann med ytterligare två pristagare i november, båda ryska författare. Jag läste en novell av Ivan Bunin, Mitias kärlek, om en svårmodig ung man med kärleksbekymmer, och Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitj liv. I samma korthuggna stil som Imre Kertész.

Sammanlagt blev det alltså 5 nya Nobelpristagare (Galsworthy, Naipaul, Buck, Bjørnson och Solzjenitsyn) och 2 extraböcker (Lessing och Bunin). 7 av en målsättning på 12 känns sådär, men lite bättre blir det förstås om jag bara fokuserar på nya pristagare: 5 av 6.

Även i år är målsättningen 6 + 6. Jag vill läsa mer Galsworthy, mer Selma Lagerlöf, José Saramagos nya och förstås något eller några av Le Clézio. Dessutom köpte jag på mig tre William Faulknerböcker i somras som pockat på uppmärksamhet. Ur min lista på olästa pristagare är det nog för tillfället John Steinbeck och Bertrand Russell som lockar.

Apropå Snuten i Hollywood och Ace Ventura så slås jag av två fenomen när jag ser om filmerna – dels de ruttna könsrollerna (dels frånvaron av kvinnor annat än som sex- och omvårdnadsobjekt, dels den flagranta homofobin), dels hur “rasfrågan” dominerar amerikansk samhällsdebatt. Det var något av en chock att som trettonåring hamna i USA och ständigt höra om “race”, ett begrepp som ju knappt existerar i Sverige. Visst diskuteras etnicitet, religion osv, men själva spelplanen skiljer sig rejält från situationen i USA. Vilket avspeglar sig i Snuten i Hollywood, en film där Sylvester Stallone var påtänkt för huvudrollen men som gör sig fantastiskt bra med Axel Foley som den svarta katten bland hermelinerna. Det kombinerade klass- och rasperspektivet passar hand i handske med mellanvästerns skepsis inför Kalifornien.

Kalifornien dissas rejält i Garrison Keillors böcker och radioprogram – en Minnesotabo är naturligt skeptisk till en plats där t-shirt och shorts går att bära året runt. Här lyser rasfrågan med sin frånvaro, istället betonas den religiösa splittringen där den lutherska pliktmoralen har Lake Wobegon i ett grepp så fast att enda utvägen blir att fly fältet, vilket i sin tur leder till att alla de som inte passar in till slut hamnar i Kalifornien. Typ.

Mer svårbedömd var bröderna Coens nya No Country For Old Men. Berättelsen fick här stå tillbaka för det visuella och känslomässiga helhetsintrycket, vilket jag nog trots allt tror var fel val. Tyvärr går det inte riktigt att utveckla resonemanget utan spoilers, men jag förklarar gärna om någon är intresserad…

Självklart ska jag läsa Lessing, och börjar väl med The Grass is Singing eftersom Horace rekommenderar den…

Några av dem:

• Pompeji av Maja Lundgren. Vansinnigt rolig.
• Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund. En uppvisning i ordkonst.
• Dune av Frank Herbert. Min favorit i sf-genren, för världsbygget och det diplomatiska spelet.

Vilka böcker läser du om? 

I’ve been on Facebook for a few months by now, and it is in my opinion the best community so far. Most important is of course the international scope – my previous experiences with communities (LunarStorm, Helgon and Spexforum, most notably) lack the necessary mass of members. Facebook is the best simply because “everyone” is there, from several different social gatherings in my real life. Like the Adium instant message app, Facebook offers me a collection of all my friends.*

The other pro with Facebook is the brilliant combination of crowdsourcing and community. The sheer number of members means that there is incentive for programmers to build content, in the now well-established way of uploading pictures, sharing links etc. However, Facebook makes this user-added content meaningful by using tags – in a different way than for instance Flickr or Bloggar.se. As a user, I am not interested in pictures or blog posts of/about “cars”, “sailing” or “A birth-day party”, but rather in pictures and posts with the cars, sailing and birth-day parties of my friends. The social network is a much more meaningful model of organization than the content tags otherwise so popular in Web 2.0.

And finally, the applications. Facebook has embraced the entire concept of Web 2.0, since users can not only add content but also add new ways to use the content. The applications of Facebook are, just like the basic functions of photo sharing etc, drawing strength from the combination of crowdsourcing and community. Trivia quizzes and arcade games have existed on the web since the first Java Scripts, but are pretty boring if you cannot compare the results with your friends, only with a top list of unbeatable scores. Movie ratings on IMDb have little value since they are mass votes with no sender. The Facebook apps solve this problem by restricting the scores and ratings displayed to the ones of your friends.

* Of course, there is a difference in meta-level, but the result is similar.