Aronjakob.se

Jag har varit uttalad feminist länge*, snart i tio år. Jag har dock på sistone (av ett flertal olika anledningar) börjat inse att min Ung vänster-feminism anno 1998 börjar bli lite outdated.

Det har ju hänt en hel del i den feministiska rörelsen på de här (nästan) tio åren – genus tas nu upp på varenda universitetskurs, Gudrun har lämnat den sjunkande vänsterpartiskutan, ett feministiskt initiativ har kommit och gått, och på sidan av dessa mer praktiska förändringar så har den feministiska teorin utvecklats med queerteori som kanske främsta resultat.

Den här teoretiska utvecklingen har dock gått mig förbi. Vad kan ni, kära läsekrets, rekommendera för lättfattliga verk (i stil med Nina Björks Under det rosa täcket eller Fanny Ambjörnssons Uppror pågår) som tar upp det som hänt sedan nittiotalet? Jag skulle vilja komma ikapp. Jag skulle vilja börja diskutera feministiska frågor igen. Jag kanske till och med kan få en aha-upplevelse liknande den jag hade hösten 1998?

*Länge? Märk väl att jag endast är tjugofyra år ung…

Imorgon är det debattbar på Nobelmuseet. Rekommenderas!

Den fjärde rapporten från FN:s internationella klimatpanel, IPCC, visar tydligare än tidigare att vi människor redan påverkar vårt klimat. Men hur säkra är klimatprognoserna? Går det alls att räkna ut vad klimatförändringen kan komma att kosta? Går den att stoppa?

Debattbar på Nobelmuseet torsdagen 15/2 18.30-20
Baren är öppen 17-21. Lättare mat och dryck serveras.

Från scenario till handling.
En diskussion om klimatet, naturvetenskapen och ekonomin.

Den fjärde rapporten från FN:s internationella klimatpanel, IPCC, visar tydligare än tidigare att vi människor redan påverkar vårt klimat. Men hur säkra är klimatprognoserna? Går det alls att räkna ut vad klimatförändringen kan komma att kosta? Går den att stoppa?

Panelen består av Bert Bolin, IPCC:s tidigare ordförande, professor emeritus Stockholms universitet; Ulf Molau, professor i växtekologi, Göteborgs universitet; Sverker Sörlin, miljöhistoriker och professor vid KTH samt Karl-Göran Mäler, professor i nationalekonomi, Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi.

Nobelmuseets Ulrika Björkstén leder debatten med panelen och med publiken.

Platsbokning: bokning@nobel.se eller 08-534 818 18

Marianne Fredriksson är död, skriver DN. Jag har läst dels hennes trilogi om Eva, Kain och Norea, dels Simon och ekarna. Trilogin är fascinerande, även för mig som knappt har nån koll alls på kristen teologi, och rekommenderas varmt. Simon och ekarna träffade dock närmre hjärtat, lite som Göran Tunströms böcker med karaktärer tecknade mot nattsvart botten där minsta ljusglimt känns in i märgen. Sen är det ju aldrig fel med böcker där någon av karaktärerna heter Aron…

Som jag tidigare nämnt lyckades jag och syster snoka upp Shakespeare & Co på vårt Parisbesök i november. Jag fick med mig tre böcker, och håller på med den tredje nu.

Jag började med Isaac Bashevis Singers Short Friday, en samling kortnoveller. Jag gillar nog Singer bäst i novellform (jag har också läst en längre berättelse, som var aningen svajig), men kan väl inte säga att någon av historierna fastnade, inte så att jag kommer ihåg någon av dem tre månader senare.

För någon dag sedan läste jag klart mitt andra inköp, Ripley’s Game av Patricia Highsmith. Den första film jag såg på Cinemateket var Wim Wenders Der Amerikanischer Freund – en filmatisering av Highsmith-romanen. Boken var en riktig nagelbitare, vilket T kan intyga, och jag ser nu fram emot att se om filmatiseringen, som jag lånat från Mattias.

Och som sagt så har jag nu börjat (och snart avslutat) J.M. Coetzees Life & Times of Michael K. Av de senaste årens pristagare är det Coetzee som har etsat sig fast hos mig, och jag tänker helt klart fortsätta med att läsa igenom hans omfattande produktion. Hittills har jag hunnit med Disgrace, Elizabeth Costello och Slow Man.

Redan efter Disgrace undrade jag hur nära sig själv Coetzee skriver – det torra, kristallklara språket kändes så likt honom som person – och den frågan har sedan legat i bakhuvudet när jag har läst de andra böckerna. Coetzees huvudpersoner är oftast nära honom själv i ålder – dock inte nödvändigtvis av samma kön. Den karaktär som kanske ligger honom närmast är Elizabeth Costello: en äldre författare i exil. Michael K är dock yngre, helt naturligt, eftersom boken (Coetzees tredje roman) är skriven redan 1983. Tematiskt ligger den nära Disgrace, med en ensam mans jakt efter inre värdighet någonstans på Sydafrikas landsbygd. Michael K är dock betydligt mörkare, nästan SF-apokalyptisk. Det ska bli mycket spännande att läsa klart den.

Jag var och såg Scorceses The Departed för någon vecka sedan. Flera saker var bra med filmen:

• Slutet. Inga spoilers här inte, men slutet fungerade.

• Mark Wahlberg. Har bara sett honom i den bleka remaken av Apornas planet, men här var han lysande. Härnäst ska jag kolla in Three Kings som jag hört en del bra om.

• Manuset. Välskrivet ända ner på repliknivå – filmen flöt på från början till slut utan att staka sig en enda gång. Dels var det kul med ränkspelet mellan de olika nivåerna i det amerikanska polisväsendet (stad/stat/federal), dels gillade jag konceptet med (för en gångs skull) välutbildade poliser.

Jag kanske måste erkänna att jag pinsamt nog inte sett någon annan film av Scorcese – därför är det lite svårt att sätta in den i ett sammanhang eller någon slags rangordning. Men bra var den, och helt klart värd sina Oscars om (när?) den får dem!

En hel del har hänt sedan början av januari när jag skrev mitt senaste blogginlägg. Anledningarna till mitt icke-bloggande är flera, kanske framförallt att jag flyttat och därmed tillfälligt tappat min bredbandsuppkoppling. För tillfället – efter att ha väntat i en månad på att kopplas in – kan jag inte rekommendera Blixtvik…

Under våren är min högsta prioritet att lyckas med studierna – därför kanske det inte blir så mycket skrivet under den närmsta tiden, tills jag hittar en nivå på hur mycket jag vill och behöver läsa på kvällarna (då jag annars skulle bloggat).

Hur har det då gått med nyårslöftena, hittills? Läsandet ligger i fas, skrivandet ligger efter och Nobelläsandet har inte börjat (fast jag har fuskat med att läsa en till bok av William Golding). Mer om den senare.

Imorgon ska jag flytta. Det har lett till en hel del spännande fynd under städandet. Vad sägs om följande:

• En bok om primtal av Hans Riesel i första (och enda?) utgåva från 1968. Nej, jag har inte läst den. Ja, jag tycker den verkar intressant.

• En lettisk-svensk parlör, inhandlad – om jag inte minns fel – i Lettland sommaren 1993. Exempel på fras: “Ludzu nododiet manu priekslasijumu tulku kabine.” (Var snäll och lämna mitt föredrag till tolkhytten.)

• Mina jongleringskäglor. Jag blev aldrig särskilt bra.

• En stjärnornas krig-affisch. Ej original.

Vem vet vad som döljs i din källare?

Det är dags för ett nytt år. Med ett nytt år följer nya nyårslöften. Förra årets löfte – att lära mig knäppa med vänster hands fingrar – har det gått sådär med, men jag vågar mig ändå på några nya.

Nyårslöfte 1: att läsa femtio sidor om dagen. I detta räknas både skön- och facklitteratur, däremot inte den dagliga skörden av dagstidningar. På 2006 års läslista hann jag föra in femtioåtta böcker, drygt en i veckan alltså, men om jag håller uppe kontinuiteten lite bättre bör jag hinna med ytterligare några fler under 2007.

Nyårslöfte 2: att skriva tvåhundra ord om dagen. Inte nödvändigtvis för publicering – privata anteckningar går också bra. Förhoppningsvis ska detta dock hålla bloggen i god vigör. Till exempel hoppas jag kunna skriva mer om de böcker jag läser – i år blev det ju bara några få faktiska recensioner.

Nyårslöfte 3: att läsa ytterligare sex Nobelpristagare i litteratur. Samma takt som i år, alltså – utöver Pamuk (omläsning av Den vita borgen i våras och nu senast Snö) hann jag också med Hesse (Siddhartha och Stäppvargen), Kawabata (Kyoto), Shaw (Funderingar om freden), Sachs (I dödens boningar) och Hamsun (Pan).

Nyårslöfte 4: Att läsa ut Virginia Woolfs To the Lighthouse. Tredje gången gillt!

Nyårslöfte 5: Att lära mig busvissla.

För oss som inte var där finns texterna från högtidsdagen på Svenska Akademiens hemsida. Horace Engdahls årsredovisning är lysande.

Pikar utdelas åt många håll. Låt mig citera:
“Det är bisarrt att någon kan mena att övergången till ett språk som lärare och studenter inte fullt ut behärskar skulle leda till ett kvalitetslyft i den vetenskapliga diskussionen. Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det. Att tro att de unga forskarna skall lära sig tala och skriva engelska lika bra som svenska bara man förmår dem att använda det främmande språket på seminarierna är lika intelligent som att tro att man kan lära dem att flyga genom att tvinga dem att hoppa från andra våningen varje dag. 
”

Det du, Flodis! Ett annat fint citat är detta:
“Att W har ett självständigt bokstavsvärde i svenskan och inte bara är ett sätt att snobba till stavningen av efternamn, har alltså äntligen erkänts, och vårt alfabet består framgent av 29 bokstäver.” Undrar vad barnen Engdahl Witt-Brattström säger om det…

I och med Akademiens högtidsdag övergår Nobelsäsong till julsäsong för min del. Nu blir det lite ledigt, som jag ska utnyttja till att byta lägenhet. Dessutom måste jag fixa ett bättre spamfilter till denna blogg – att rensa bort några hundra spamkommentarer i veckan börjar bli lite tråkigt. Förhoppningsvis hinner jag också göra något åt layouten, och – javisstja – skriva lite om Nobelfesten.

Tills dess!

Peter Englund fotograferade honnörsbordet intåg med sin mobilkamera. Fler bilder från festen finns på hans blogg.