Aronjakob.se

Såhär såg det ut i fredags, när Orhan Pamuk signerade böcker på Nobelmuseet. Själv fick jag en signatur i den ryska utgåvan av Istanbul, som jag lånat med mig av min pappa. Pamuk konstaterade med ett leende att det var den “första, dåliga utgåvan” och kritade dit sin signatur.

Har nu börjat läsa Snö – säkerligen mer om den senare.

Igår klockan halv fem var det då dags för årets Nobelpristagare att ta emot sina priser under den traditionsenliga ceremonin i Konserthuset. Mina kolleger och jag hade platser på första radens femte bänk på den högra sidan av salen. På bänken framför satt det journalister och plitade anteckningar i sina block – med hjälp av bildbyline konstaterade jag i efterhand att en av dem var DN:s Annika Nilsson.

Ceremonin bjöd på några höjdpunkter. Den i Sverige sällan omskrivne Andreas Brantelid spelade tredje satsen ur Haydns cellokonsert och visade upp sin tekniska briljans – riktigt läckert! Musikvalet var överlag bra, förutom Haydn bjöds det på Fauré och framförallt Sjostakovitjs Kuskarnas dans.

Pristagarpresentationerna var bättre än förra året. Det var gott om småroliga liknelser, och presentationen av ekonomipristagaren Phelps var mer nyanserad än mycket annat jag läst om honom. De som räknar Phelps som klassisk NAIRU-nyliberal hugger lite för snabbt – han har mer att säga än så.

Lite pinsam orientalism kröp dock fram när det var dags för litteraturpriset. Inte från arrangörernas sida – nej, från gästernas. Horace Engdahl stod för årets presentation (väl genomförd, men inte lika vass som den inför Nobelföreläsningen), och övergick som traditionen bjuder från svenska till pristagarens modersmål när det var dags för medaljöverräckning. Från publiken hörs fniss och småskratt. De applåderar Horace för att han övat in några fraser på turkiska. Dystert och exotiserande – någonting säger mig att det inte blir lätt för Turkiet att komma med i EU.

Pamuk själv tog dock det hela med en klackspark, och såg mycket nöjd ut då han tog emot priset. Han fick också de längsta applåderna för kvällen.

Från Konserthuset fortsatte vi sedan till Stadshuset för att delta i Nobelbanketten. Det är dock en helt annan historia (att berätta imorgon…)

Nobelfesten var onekligen spännande – jag ska skriva om arrangemanget så snart jag har hunnit sova lite. Tack för alla kommentarerna efter tv-inslaget!

Idag smäller det. Jag är tillbaka med senaste skvallret från banketten, referat från litteraturföreläsningen och annat när det hela har lugnat ner sig.

Gott och blandat:
Om ekonomipriset hos Bengt O.
Honnörsbordet ikväll – där sitter jag inte…
traditionsenlig intervju med Gunilla Lagerfeldt om bordsplaceringen

Träffade just George Smoot som överlämnade en plansch föreställandes bakgrundsstrålningen i universum, avbildad av COBE (hans satellit), WMAP och den kommande PLANCK.

De två Nobelveckorna (i oktober och i december) är ju kanske de enda veckorna på året då grundforskning står i det mediala rampljuset. Nobelprisen delas ju oftast* ut för helt andra saker än den vetenskap som det faktiskt skrivs om i tidningarna.

Alfred Nobel skrev i sitt testamente: “Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej.” Detta togs inte emot med överdriven entusiasm i den svenska nationalistiska yran. Att Nobelpriset är internationellt återspeglas tydligt i den lilla Nobelveckan i oktober, men har en tendens att glömmas bort så här års, när det istället för om pristagarna själva skrivs om festförberedelser, prinsessor och annat. I år är det extra tydligt – de vetenskapliga pristagarna har helt konkurrerats ut av vår svenske astronaut. Det finns inte utrymme att visa två vetenskapshändelser samtidigt, och allt fokus hamnar därför på Fuglesang och hans rymdfärd.

*Några undantag: Stanley Prusiner/galna kosjukan och faktiskt även årets fysikpris – rymden är alltid poppis!

Ikväll ska jag gå på Orhan Pamuks Nobelföreläsning. Det ska bli mycket spännande.

Titeln på föreläsningen är “Min fars resväska”. Jag föreställer mig dock att den borde heta “Min pappas kappsäck”, med tanke på alliterationen i den turkiska originaltiteln “Babamin bavulu”.

Imorgon fredag är det dags för de vetenskapliga föreläsningarna, och jag tänkte iallafall gå på fysikföreläsningen. Fysik, kemi och ekonomi bör inte vara svårt att komma in på – medicinföreläsningen är däremot svårare eftersom den hålls i en mindre lokal.

Expressen har en bra Pamuk-intervju.

Pamuk har landat, och Fire har siktats i Uppsala.

På fredag, den 8 december alltså, har vi boksignering på museet med årets Nobelpristagare i litteratur Orhan Pamuk.

Jag har inte hunnit läsa Snö ännu, och tänkte därför passa på att inhandla ett exemplar och få det signerat. Om man vill få Pamuk själv på gott humör bör man ta med Den svarta boken, som tydligen ska vara hans favorit. Självklart har vi ett urval Pamukböcker till försäljning på plats. Välkommen!